I morse fick jag bråttom mitt i påklädningen.

- Vi har rådjursbesök i trädgården, ropade jag till maken samtidigt som jag rusade iväg för att hämta kameran.

Snabbt tillbaka och till köksfönstret för att fånga Noa, "vår" yngsta rådjur, med kameran. Fortfarande med ena sockan i handen. Maken efter.

Noa stod i lugn och ro och åt nedanför björken, straxt utanför vår tomt. Och vi vid fönstret med kamerorna. Noas mamma Eva hade passerat oss innan vi såg henne, antagligen när vi borstade tänderna. Henne såg först vi när hon kom ut från grannen. Tyvärr fick jag ingen bra fotovinkel till henne.

Vi har inte sett våra rådjur på nära håll sen i vintras. De går fortfarande samma rutt som då, passerar precis bakom vår tomt från höger till vänster, tar en sväng in på grannes tomt och fortsätter sen utmed en annan grannes staket in i skogsdungen.

Ordspråk idag: Lever man bland vargar lär man sig snart tjuta.

Eller lever man nära rådjur lär man sig anpassa växtvalet. Många tycker illa om rådjuren för att de kommer in i trädgårdar och äter upp blommor. Jag tycker de är söta och att vi får anpassa oss efter dem.

Vi såg Adam och Eva för första gången bara någon vecka eller två efter att vi hade flytttat hit. Första gången jag såg rådjur på så nära håll och så orädda som de här två. Men sen dröjde det länge innan vi såg dem igen hos oss. Vi vet att de gått här för någon enstaka blomma försvann. Sedan dess har de fått tillökning och i vintras såg vi alla fyra i omgångar, hos oss och i närområdet.

Jag tycker ändå att det inte varit så svårt med deras matlust. En gammal ful thuja har de förstört nu, så den ska vi ta bort. Tre blommor av en penségrupp i en kruka försvann en natt, men sen har den fått vara ifred. För tredje året i rad försvann den första av två gula tulpaner när den bara var en knopp. Den andra lyser så grann utan att bli angripen. Inte heller den enda röda tulpanen har de tagit.

Nu planerar vi växter till en ny plantering efter vad våra rådjur låter vara ifred. Man får helt enkelt anpassa sig.

Ordspråk idag 2: Säg mig vilka dina vänner är, och jag ska säga vem du är.

En gång för många år sedan sades det till mig att man måste duscha varje efter att man fyllt fyrtio, för annars luktar man illa.

Jaha?

Jo, när man kommit i den åldern blir olika kroppslukter tydligare, så man måste vara noga med sin hygien.

Jaha.

Sen var det inte mer om det. Efteråt undrade jag varför hon sa det. Menade hon att jag luktade illa och borde duscha dagligen? Men jag dushade ju dagligen redan innan det uttalandet, men sa inget. Eller menade hon att jag luktade illa trots att jag dushade? Eller menade hon rent allmänt.

Jag var tyvärr för feg att be om förtydligande och vet än idag inte vad hon menade.

En annan gång sades det till mig att vi måste tänka på hur vi klär oss på jobbet, eftersom vi möter många invandrarmän som kan känna sig provocerade.

Visst.

Ibland klädde sig kvinnorna i lite väl urringat.

Visst.

Sen var det inte mer om det. Efteråt undrade jag varför han sa det. Menade han att jag klädde mig i för urringat? Eller menade han rent allmänt, för det var sant att ett par kollegor hade ibland ganska urringade tröjor. Men jag brukar inte höra till dem.

Brukar inte, men dagen innan hade jag haft på mig en ny omlottströja som ville glida isär lite väl lätt ovanför bysten, när vi gjorde iordning gemensam midsommarlunch. Jag hade inte upptäckt det fenomenet när jag provade plagget. Men det han inte visste var att jag faktiskt hade en tunn skal som jag hade om halsen och framför urringningen när jag tog emot mitt utländska besök straxt efter lunchen. Och därefter alltid använde en brosch att hålla ihop kanterna som ville glida isär.

Jag har fundrat varför vissa människor har en tendens att antyda saker i stället för att tala i klartext. Varför prata i allmänna ordalag om de här människorna menade att jag luktade illa eller att jag klädde mig i för urringat? Varför inte säga som det var och få ett svar? Av finkänslighet? Av rädsla för svaret? Jag vet inte, men nog vore det justare att vara rak. Och lättare att svara på.

Lika mycket undrar jag varför jag själv inte kan inbringa nog med mod och snabbhet med att fråga vad dessa antydare menar. Istället för att låta tillfället passera och efteråt grubbla över vad de menade egentligen.

Jag är också sur på mig själv för att jag ofta är lika mjäkig som dessa två, och andra, antydare är mot mig. Att jag inte vågade fråga. Att jag inte kom på direkt att ge mina förklaringar i vilket fall, ifall att gliringarna var avsedda mot mig. Att jag bara sväljer allt och tystnar. Det är ingen bra strategi.

Jag hoppas innerligt att jag inte beter mig likadant mot andra.

Ordspråk idag: Må även den andra parten höras.

Fotointresset är stort i vårt hus. Både maken och jag fotar ofta och gärna, och mycket. Jag har i stort sett alltid med mig en liten kompaktkamera, ifall att. Och för planerade fototillfällen har jag en systemkamera. Maken har motsvarande utrustning, men hans lilla kamera är lite större än min och inte med för jämnan.

Varför dubbla utrustningar, kanske ni undrar. Allt för att kunna fota samtidigt, röra oss fritt omkring oberoende varandra och ibland upptäcka helt olika saker, även om vi är på gemensam utflykt eller resa. Och för att inte gå miste om tillfällen om något intressant skulle dyka upp. Som när vi hade ärende till Globen en vacker solig dag. Jag kom på att jag nu kunde fota de nya bollhissarna Skyview, som man kan åka upp på Globen. Den gången hade maken inte med sig någon kamera.

 - Det är inte samma sak, sa maken om att han hade kunnat låna min kamera.

 - Eller det kanske skulle blivit väldigt mycket samma sak, fortsatte han.

 - Men det skulle vara en helt annan sak om du fotade samma sak med din egen kamera? undrade jag.

 - Ja, just det.

Så kan vår humor se ut. Och det här är vad jag fångade. Maken blev helt utan den här gången. Och något grön när jag visade mina bilder.

Ordspråk idag: Man ska ta tillfället i akt.

Våren är här - på riktigt. Och här, det är kring Stockholm. Med vårstjärnor.

De här två första bilderna är tagna hemma i trädgården, där vi bara

har några få av dessa vackra blå vårsträrnor.

De här två är fotade i Älvsjö där det finns massor av dem på en tomt.

Den övre är tagen i tisdags och den undre igår, då marken hade fått

ännu intensivare blå färg.

I morse såg jag några nästan utslagna vitsippor. Jag som inte ens lyckats hitta tussilagon ännu. Tyvärr hade jag inte tid att fota dem just då. Bättre lycka imorgon, kanske.

Mina ord idag: Lyckan är en vacker bild.

Så här efter vintern kan det kännas inspirerande att förnya hemmet eller planera inför trädgårdsarbetet. Än så länge går det att städa i trädgården efter vintern men är för tidigt att plantera. Under tiden kan man är det bra att hämta in ny inspiration. Som att läsa inrednings- eller trädgårdstidningartidningar. Eller gå på trädgårdsmässa. Som jag och maken gjorde i söndags.

  Ordspråk idag: Tankar är tullfria.

Jag hörde att grodorna redan är i gång med vårlekarna. Man skulle kunna tro att trädgårdsmässan i Stockholm den gångna helgen också upptäckt detsamma. Men jag tror att de haft någon annan groda som inspiration - en grodprins.

Många av installationerna hade tema bröllop. Undrar varför?

Ordspråk idag: Kärleken övervinner allt.

Vädret, och vårvädret alldeles särskilt, kan skifta snabbt. Det är sig aldrig likt. Kanske just därför det är så intressant samtalsämne. Kanske intressantast just på våren när vi längtar efter sol och värme efter en lång grå höst, kall vinter och flera månaders mörker.

Vädret är som livet i stort, varierande. Skiftar mellan stiltje och händelserika perioder, god hälsa och sjukdomar, ensamhet och tvåsamhet eller flersamhet, glädje och missmod. Aldrig är de detsamma, varken livet eller vädret. Tråkigt vore väl annars.

Så här såg det ut hos oss på Långfredagen.

Så här såg det ut hos oss i morse, Annandag påsk, kl 9. Snöade för fullt.

Så här såg det ut på fåglarnas matbord idag när det slutat snöa. 

Ordspråk idag: Man vet inte vad som kan hända innan aftonen.

Saker och ting blir för mig sällan som jag tänkt mig. Oftast på grund av mig själv. Som att jag inte tar fram påskpyntet förrän precis till påskhelgen. Fast jag tänkt mig veckan innan. Inte så att jag har mängder av dem, men i alla fall.

Jag hade också tänkt mig lägga ut någon sorts påskbild, men inte har jag gjort det. Dels för att jag tog fram pyntet först på skärtorsdagskväll, dels för att jag fotade tulpaner och annat medans det var ljust. Nog försökte jag fota påskkycklingar därefter, men blev inte nöjd med resultatet. När jag sen tagit nya bilder hade vi ingen internetuppkoppling. Och sen har vi haft besök.

Men nu, äntligen, kan jag önska alla mina läsare glad påsk (det lilla som återstår) med denna kollage. Glad påsk!

Citat idag (Baloos sång): Var glad för allt som livet ger.