Bilder som är sig själv nog. Ingen särskild orsak, inget särskilt att säga. Bara för att något är vackert. Det kan vara skäl nog att lägga ut bilder.

Mina ord idag: Allt behöver inte förklaras.

Sommaren är slut, så ock min långa bloggsemester. Vi har kommit in i september och det är hög tid för mig att visa lite sommarminnen. Jag börjar med några strandfynd från stränderna utanför Kuressaare på Ösel/Saaremaa.

Ösel som förresten heter Saaremaa på estniska och finska. På resan hade vi ett par broschyrer där man beskrev ön som just Saaremaa oberoende språket. Inte förrän vi kommit hem igen och har berättat om resan som vi börjat använda namnet Ösel, vilket fortfarande känns lite konstigt. Saare-maa å sin sida betyder Ö-land.

Det här är en liten del av min bildskörd i sommar. Med bilderna kan man återuppleva sommaren flera gånger. Hoppas de här kan väcka känslor och minnen hos dig, dina egna minnen från dina sköna stunder i livet. Minnen att bära med när hösten kommer. I så fall, njut!

Ordspråk i dag: Små stjärnor lyser också i mörkret.

Vad är riktig sommar? Så där att det känns som en riktig sommar ända in i själen.

... Sommarblommmor med all sin lyster. Vissa med dofter...

... och det här, vila vid vatten. (Den här bilden på en helt okänd man tagen i maj då värmen itne riktigt räckte till ännu.)

Sol, värme, vatten, blommor, dofter och ljusa nätter, det är sommar. Riktig sommar, eller hur? Då kan vi lätt konstatera att just nu är det riktig sommar. Precis som vi alla minns från vår barndom, då somrarna var långa och alltid lika fina.

Då är det dags att njuta nu. Utan att tänka på vintern och våren som var. Utan att tänka på hösten och vintern som kommer. Bara njuta på alla tänkbara sätt nu. Det gäller även alla oss som fortfarande jobbar. Det går inte att spara på njutningen och sommarglädjen till semestern, för då tar den slut alldeles för snabbt.

NJUUUT!

Ordspråk idag: Fånga dagen - Carpe diem.

På terminens sista möte på fotoklubben i förrgår hade vi tävling med tema "upprepningar". Det skulle vara en kollektion med tre bilder. Det blev en mycket givande kväll för familjen, alltså maken och mig. Jag vann med moderna byggnader i Paris och maken kom tvåa med mig i tre trippletter, alltså jag som trillingar.

Jag lägger stolt ut min kollektion för påseende.

Mina ord idag: Oma kehu haisee / eget skryt luktar illa.

Mina ord idag: Livet glömmer aldrig.

Tänk vad många olika sorters minnen människan kan ha i sig: smak-, lukt-, ljud-, berörings- och känslominne. Speciellt smak- och luktminnen tycker jag är starka.

Jag kommer ihåg en gång för några år sedan när jag mötte en kvinna på ett övergångställe. En svag doft av liljekonvalj svepte över mig. Antagligen hade hon sådan parfym. Och jag fick en plötslig förnimmelse av en krämig parfym med just liljekonvaljdoft som jag hade haft i övre tonåren. Liljekonvaljer som ju doftar gott, väcker inte alls samma minne.

En gång blev jag bjuden på ett äpple som smakade precis som äpplen i morfars "hörnträd". Morfar, som vi bodde hos i flera år, hade många äppelträd i sin trägård. Vita, tidiga och mjöliga. Knallröda med helvitt fruktkött. Höst- och vinteräpplen som var goda först sent på hösten eller att plockas fram på vintern ur lådorna där de förvarades invirade i silkespapper. Vi fick bara ta av falläpplena, vilket vi lydde, för det mesta. Men inte när det gällde "hörnträdets" små, saftiga, söta och friskt syrliga äpplen. De var de godaste äpplena jag visste. Jag kunde inte låta bli att i smyg skaka på det lilla trädet för att frukterna skulle ramla ner och jag kunde lungt ta dem. Tyvärr vet jag inte vad den sorten hette. Det visste inte heller kvinnan som bjöd mig på detta ljuvliga äpple som väcke mina smakminnen.

På vår lilla tomt har vi flera syrener. Den vita doftar inte mycket, men de lila gör det desto mera. Trots att egentligen inte tål dem så kan jag inte låta bli att stoppa näsan in i blomklasarna så snart de har börjat blomma. Varma dagar med svag bris sprider sig doften mjukt och sött. När jag vattnar i trädgården på kvällen är doften ännu ljuvligare. Som hos farmor som vi besökte ofta när jag var barn. Närmast byvägen på den stora tomten fanns en enormt stor syrenbuskage som blivit tom inuti vartefter den spred sig utåt. Perfekt lek- och gömställe för en liten flicka.

Många gånger när jag gått in i vårt lusthus har jag haft en välbekant känsla som jag inte fått fatt på. Så en dag förra veckan kom jag på det. Det var så här det kändes på somrarna i ytterfarstun hos morfar. Ytterfarstun, "ulkoeteinen" på finska, var en inbyggd veranda som var skön på sommaren men ganska kall på vintern. Inte lika isolerad som övriga huset men lika välbyggt. Man kom in i ena ändan och gick straxt in till den inre hallen. Den bortre ändan var möblerad med ett par vitmålade stolar med tygklädd sits och litet vitt bord. Det var gardinprydda fönster runt hela den rektangulära farstun och randiga trasmattor på golvet. Det var ljust, varmt och ombonat, samtidigt enkelt och lätt.

Egentligen är det inte mycket i lusthuset som påminner om morfars veranda, förutom att det finns vitt och många fönster, och att det är ett sommarlätt hus av trä. Fortfarande med svag doft av bastu. Det är inte frågan om fysiska likheter utan det är bara en känsla som väcks inom mig. Som gör att jag tycker ännu bättre om vår Lustan.

Så här ser det ut i Lustan just nu, tillfälligt inrett med trädgårdsmöbler. Innerväggarna ska målas en gång till och vi söker korg- eller rottingfåtöljer

som jag tror skulle passa bra. Liksom ett lite mindre bord som jag vill göra mosaikdekoration på. Blir vi många tar vi ut stolarna och lägger ut bänkskivor

utmed väggarna och på dem dynorna som syns på en kvarvarande bänkdel.

Jag lovade er ett urval bilder från söndagens fotoutflykt. Här kommer ett antal, ur alla möjliga vinklar och positioner.

Vi var en grupp på nio som vandrade till en udde med ekar och örter. Här behövde jag bara huka mig för att få hundkexen på lagom ögonhöjd...

... liksom här med smörblommorna. Fast nu med lite djupare nigning.

Här var det dags att stå på knän...

... liksom här. Nu med huvudet neråt och baken upp. Och sen på mage för närbilder.

Här låg jag nästan på marken för att få vinkeln uppåt...

... liksom här.

Sen var det dags för riktigt magläge...

... ungefär som han.

Bara en deltagare vågade sig på en djupdykning.

Här skulle det egentligen behövt ligga på mage men med allt fågelträck runtomkring var det inte så lockande. Istället hukade jag med kameran riktad mot fjädern och tryckte av, kollade, ändrade vinkeln en aning, tryckte av och kollade, ändrade vinkeln liten aning och provade igen. Tills jag efter tionde gången lyckedes pricka in den i mitt tycke perfekta bilden. Slutsats: min nästa kamera ska ha både direktvisning och vridbar skärm.

Här behövde jag bara huka mig lite...

  ... och här stod jag bekvämt lutande mot den liggande stammen.

Här hade jag gjort det riktigt bekvämt för mig själv. Satt med kaffetermos och smörgåsar på en varm klippa och betraktade vyerna, tog upp kameran och knäppde det jag hade rakt framför mig.

Ordspråk idag: Omväxling förnöjer.

Var dag är en sällsam gåva
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given
från himlen, besinna det!

När jag hörde denna psalm idag kändes den så passande. Tänkte på naturen i trädgårdar, parker och i det vilda. Hur ljuvligt syrenerna doftar just nu, hur skönt det är att vila i stillheten i trädgården efter dagens arbete och arbetsresorna i ständig trängsel, hur vacker de olika fåglarnar sjunger i träden runtomkring oss och hur skön den ljumma kvällsluften och den ljusa natten är.

Just den här tiden på året är den allra finaste med blommor, dofter och ljuset. Just den här tiden på året är det som om batterierna kna laddas var kväll när jag kommer hem och kan sätta mig i trädgården en stund och bara vara. Bara lyssna och känna dofterna. Kanske prata med maken. Eller så sitter vi tysta intill varandra.

Vi har glädjen att ha både vita och lila syrener. Jag älskar deras doft

fast jag inte tål att få för mycket av det. Just ikväll spredsig doften

ljuvligt med varje lilla vindpust.

Så här skönt kan man ha det efter dagens slit när lätt skugga ger skön

svalka strax innan solen går ner.

Mina ord idag: Glöm inte bort att andas - djupt.

Idag står det att läsa om särskrivningar i Metro. Som i titeln "Språk vetare upp retad av sär skrivningar" eller kul glass och skum banan. En professor i modern svenska avråder från särskrivningar för att de kan leda till missförstånd. Han konstaterar att det blivit allt vanligare och att folk är mer osäkra på om orden ska skrivas ihop eller isär. Sånt förekom inte när han gick i skolan.

Normalt sker språkliga förändringar långsamt men det här har gått fort, på bara några decennier. Vi kan idag se särskrivningar bland annat på meddelanden, skyltar och menyer, och ämnet diskuteras flitigt i medier.

Den korta artikeln förtäljer dock inte varför detta skett. Men jag har min teori, eller rättare sagt antagligen en av många möjliga. SMS.

  Det skickas enorma mängder SMS och det har utvecklats speciella förkortningar av de vanligaste uttrycken. Allt för att det ska gå fort.

Skriver man  vanligt, med riktiga hela ord, stöter man ofta på att mobilernas ordlistor inte har just det sammansatta ordet man vill använda just nu. Då har man olika alternativ att välja på:
* Man kan bokstavera ordet och spara det i ordlistan. - Tar för lång tid.
* Man kan skriva orddelarna separat, backa och radera mellanslaget så att ordet blir ett. - Tar för lång tid.
* Man kan skriva orden separat och låta dem vara så. - Snabbast och enklast. Och förhoppningsvis förstår mottagaren vad man menar.

Har man väl börjat med särskrivningar och vant sig att se sådana lite varstans, kanske man också tappar kunskapen och känslan för rättstavning. Sjäv är jag en gammalmodig och traditionsbunden medelålders kvinna som håller fast vid grammatik som jag lärde mig i skolan (om än på finska först). Visst händer det att jag också tvekar och gör olika fel, men jag strävar efter att skriva rätt. Åtminstone än så länge - till jag också blir smittad av mediabrådska. Vilket jag hoppas att jag slipper.

Ordspråk ikväll: Ingen vet var haren har sin gång.