Är man sjuk har man tid - om man orkar något.

Man kan lätt konstatera att jag haft mer tid än vanligt för bloggen och det beror just på att jag är hemma med en kraftig förkylning. Men det blir inte mycket gjort åt gången. Sitter vid datorn en stund, lägger mig i soffan och vilar och sen försöker en stund igen.

Lägger mig i soffan? Nej, det var fel uttryck. Det går inte för då hostar jag än värre. Jag bullar upp mig med kuddar så att jag halvsitter skönt lutande. Så halvlåg jag igår med bärbar dator i knät och bloggvandrade. Vilket jag inte hunnit med på ett bra tag. Idag har jag varit lite, lite piggare och orkat ta tag i förändringar som jag funderat på att göra på min bloggsida. 

Det här är dock inte det enda roliga jag har för mig. Nu är det hög tid att uppdatera fotoklubbens hemsida. Eller inte nu - det är sent - utan imorgon.

Nu är det läggdags både för friska och sjuka. Får se om får jag lov emigrera till gästrummet igen så att maken får sova. Stackarn kan inte sova för allt mitt hostande, trots att han har god sömn. Själv har jag sovit minimalt de senaste dygnen. Men det blir väl bättre det också så småningom.

Ordspråk idag: Allt har sin tid.

Det gäller att ha kameran framme när man är ute. Man vet aldrig vad man råkar se.

I Paris, så som annars också, gick maken och jag med var sin kamera. På en resa som det här fångar vi ofta samma motiv men ibland lite olika vinklar, och ibland har vi sett helt olika saker. I vilket fall skulle det aldrig fungera att använda samma kamera. Vi skulle båda två bli otåliga i väntan på att få ta vår bild. Dessutom skulle det efteråt vara svårt att veta vem som tagit vad.

Framför Notre-Dame fick den här pojken uppleva hur det är att mata fåglar ur händerna. Där stod en man som satt en brödbit i en frivilliges händer och vips så kom fåglarna till maten.

I en park på Ile de la Cité höll den här gruppen att lära sig tai chi (eller något liknande). Så som många parker i Paris är den här också till stor del täckt av tunn, rödaktig, lättdammande sand. Inte utan skäl fanns det skoputsdukar på hotellrummet.

  Men det fanns också grönska i parkerna, alltid som en del av parken. Skulpturer fanns det i massor, oftast av vit kalksten.

Här råkade vi på ett glatt par som fotograferades inför bröllopet. Ett ögonblick efter denna bild korsade de vår väg där jag stod med kameran i hösta hugg. Han gick snabbt förbi men hon stannade till ett litet ögonblick, log glatt och tittade rakt in i kameran. Sen bar det vidare till den sandiga delen av allén intill oss. Stackars hennes klänning som släpade i marken då också.

  Uthyrningscyklar finns det i Paris precis som i Stockholm, men vi såg inte många cyklister...

... men desto fler mopedister och motorcyklister. Överallt fanns motorcyklar och vespor parkerade i långa rader. Där kom kostymklädda män, parkerade och ställde ifrån sig fordonet, tog av sig hjälmen, rätade till rocken och gick iväg till sina möten.

Att se på bilder från resor och utflykter är för mig som att förlänga nöjet. Genom att berätta om upplevelserna får jag vara med om resan en gång till. Även om det här är bara en bråkdel, mer som ett smakprov, av våra upplevelser. Tack att ni följde med!

Mina ord idag: Njut av det goda - så många gånger du kan.

Montmartre är en vacker stadsdel som ligger på en kulle i norra delen av centrala Paris. Att ta sig dit kräver verkligen kondition för närmaste tunnelbanan stannar nedanför kullen. Det finns bussar men deras linjer var en aningen svåra att följa. Alltså får man gå upp - eller ta linbanan uppför den värsta backen. 

När maken och jag kom till Montmartre hade vi redan traskat runt bland Louvre, Notre-Dame och Latinkvarteren ett antal timmar. Trots att vi tagit små pauser ibland protesterade mina ömma fötter mot alltför mycket gående. Alltså tog vi linbanan upp. Därefter återstod ändå en mängd trappor upp till planen framför Sacré-Coeur och ytterligare ett antal för att komma in i kyrkan.

Trappor upp, upp, upp.

De här trapporna slapp vi genom att ta linbanan som gick alldeles intill.

  Trappor ner, ner , ner.

Lika mycket trappor fanns det ner från kullen åt andra hållet.

  Sacré-Coeur, väl värt besväret. Vacker utanpå och ännu vackrare inuti, där vi tyvärr inte fick fotografera.

Mitt i Montmartre ligger det så kallade konstnärstorget. Där satt konstnärer på rad i hopp om att få teckna bildlikt eller karikatyrer av besökande turister.

    Andra målade franska hus eller landskap som går hem hos turisterna. Den här mannen ritade först konturerna och målade sen på med akvarell.

  Tillbaka i tiden...

Längs torget och de närmaste tvärgatorna trängdes folk bland alla restauranger och kaféer. På ett ställe hade alla servitörer klätt sig som i gångna tider, kepsarna dock högt i mode igen.

Vi besökte kyrkan och torget, fikade och njöt av kvällssolen, promenrade ett par kvarter till, tog sen linbanan ner och gick till hotellet. Dags för lite vila innan vi skulle ut och äta middag.När dagen var slut var vi trötta men nöjda.

Mina ord idag: När viljan finns orkar man alltid lite till.