En gång för många år sedan sades det till mig att man måste duscha varje efter att man fyllt fyrtio, för annars luktar man illa.

Jaha?

Jo, när man kommit i den åldern blir olika kroppslukter tydligare, så man måste vara noga med sin hygien.

Jaha.

Sen var det inte mer om det. Efteråt undrade jag varför hon sa det. Menade hon att jag luktade illa och borde duscha dagligen? Men jag dushade ju dagligen redan innan det uttalandet, men sa inget. Eller menade hon att jag luktade illa trots att jag dushade? Eller menade hon rent allmänt.

Jag var tyvärr för feg att be om förtydligande och vet än idag inte vad hon menade.

En annan gång sades det till mig att vi måste tänka på hur vi klär oss på jobbet, eftersom vi möter många invandrarmän som kan känna sig provocerade.

Visst.

Ibland klädde sig kvinnorna i lite väl urringat.

Visst.

Sen var det inte mer om det. Efteråt undrade jag varför han sa det. Menade han att jag klädde mig i för urringat? Eller menade han rent allmänt, för det var sant att ett par kollegor hade ibland ganska urringade tröjor. Men jag brukar inte höra till dem.

Brukar inte, men dagen innan hade jag haft på mig en ny omlottströja som ville glida isär lite väl lätt ovanför bysten, när vi gjorde iordning gemensam midsommarlunch. Jag hade inte upptäckt det fenomenet när jag provade plagget. Men det han inte visste var att jag faktiskt hade en tunn skal som jag hade om halsen och framför urringningen när jag tog emot mitt utländska besök straxt efter lunchen. Och därefter alltid använde en brosch att hålla ihop kanterna som ville glida isär.

Jag har fundrat varför vissa människor har en tendens att antyda saker i stället för att tala i klartext. Varför prata i allmänna ordalag om de här människorna menade att jag luktade illa eller att jag klädde mig i för urringat? Varför inte säga som det var och få ett svar? Av finkänslighet? Av rädsla för svaret? Jag vet inte, men nog vore det justare att vara rak. Och lättare att svara på.

Lika mycket undrar jag varför jag själv inte kan inbringa nog med mod och snabbhet med att fråga vad dessa antydare menar. Istället för att låta tillfället passera och efteråt grubbla över vad de menade egentligen.

Jag är också sur på mig själv för att jag ofta är lika mjäkig som dessa två, och andra, antydare är mot mig. Att jag inte vågade fråga. Att jag inte kom på direkt att ge mina förklaringar i vilket fall, ifall att gliringarna var avsedda mot mig. Att jag bara sväljer allt och tystnar. Det är ingen bra strategi.

Jag hoppas innerligt att jag inte beter mig likadant mot andra.

Ordspråk idag: Må även den andra parten höras.