Redan innan vi bokade Parisresan studerade jag kartor och information om parisiska sevärdheter och stadsdelar. Varken maken eller jag hade tidigare varit där och hade noll koll på vad som skulle vara bra eller dåligt. När resan väl var bokad fortsatte vi att studera Paris på håll ännu mera. Bland annat gick vi på gatorna nära hotellet och Eiffeltornet via Googles satellitkartor.

Men så kom askmolnet och allting blev plötsligt osäkert. Vi kom  helt av oss med vårt planerande. Det var bara att avvakta och se om vi skulle komma iväg. Och tillbaka.

Vi kom iväg helt tidsenligt. Jobbade på förmiddagen och sen direkt till Arlanda. Till hotellet kom vi ganska sent på kvällen efter att ha köat länge för turiståkbiljett och letat bland skyltarna till tunnelbanan. En liten stund var språkförbristningen märkbar. Men det löste sig. Väl vid närmaste tunnelbanan kände jag igen mig från satellitkartpromenaderna så vi hittade fram utan karta.

Den kvällen blev det bara en sen middag på en närbelägen restaurang och en liten promenad runt ett par kvarter.

Det första och det absolut enda måste på Parisresan för mig var ett besök i Eiffeltornet. Maken hade inget däremot. Så vi gav oss dit direkt efter frukosten. Återigen kände jag igen mig vid tunnelbanan så det blev lätt att hitta redan innan det berömda tornet syntes.

Det här var första maj, en helgdag i Frankrike och det mesta stängt, och soligt väder, även om det inte var sommarvarmt som veckan innan. Det var tydligt att många parisare och alla turister styrt kosan till parker och många även till Eiffeltornet.

Jag fotograferade tornet på långt håll och nära. Men tyvärr gick mina planer om vissa häftiga vinklar delvis om intet eftersom man hade satt skyddsnär om kontruktionen lite varstans.

Upp kom vi till slut. Trängseln var stor även där men utsikten var enorm.

Mina ord idag: Vissa saker är värda att köa för.