Jag trodde att Sverige hade en chans att komma till final på Melodifestivalen. Tycker att Annas låt och uppträdande var bra, mycket bättre än vissa andra.

Jag får medge att jag inte lyssnat alldeles helhjärtat eftersom jag har samtidigt läst andras bloggar. Men jag har i alla fall hört låtarna och lyft blicken mot mot TV-rutan då och då, speciellt i början av uppträdanden.

Så nu behöver vi inte alls ägna oss  åt Melodifestivalen på lördagkvällen. Vinnaren får man ändå reda å efteråt. Kanske blir det ett nytt, inspelat avsnitt av Poirot istället, med överspolade reklampauser.

Mina ord idag: Man ska inte ta något för givet.

Igår kväll bänkade maken och jag oss i soffan framför TV:n och såg ett inspelat avsnitt av Poirot. För en gångs skull var det riktigt roligt med reklam - när vi spolade över varenda reklampaus. Och de är inte få på de reklamfinansierade kanalerna.

Mina ord idag: Man får inte vara dum.

Fler timmar efterlyses. Min tid räcker inte alls till.

Jag hade tänkt att skriva och lägga in ett par bilder här men har återigen inte hunnit med bilderna. Inte hinner jag skriva något meningsfullt heller. Redan nu är klockan mer än lovligt, det vill säga att jag borde vara i säng för att orka upp till jobbet imorgon. Inte lär jag hinna något imorgon heller.

Finns det någon som har några timmar över? Kan inte jag få överta dem?

God natt så länge, med förhoppning om bättre tider.

Mina ord idag: Tid är bristvara.

Är man sjuk har man tid - om man orkar något.

Man kan lätt konstatera att jag haft mer tid än vanligt för bloggen och det beror just på att jag är hemma med en kraftig förkylning. Men det blir inte mycket gjort åt gången. Sitter vid datorn en stund, lägger mig i soffan och vilar och sen försöker en stund igen.

Lägger mig i soffan? Nej, det var fel uttryck. Det går inte för då hostar jag än värre. Jag bullar upp mig med kuddar så att jag halvsitter skönt lutande. Så halvlåg jag igår med bärbar dator i knät och bloggvandrade. Vilket jag inte hunnit med på ett bra tag. Idag har jag varit lite, lite piggare och orkat ta tag i förändringar som jag funderat på att göra på min bloggsida. 

Det här är dock inte det enda roliga jag har för mig. Nu är det hög tid att uppdatera fotoklubbens hemsida. Eller inte nu - det är sent - utan imorgon.

Nu är det läggdags både för friska och sjuka. Får se om får jag lov emigrera till gästrummet igen så att maken får sova. Stackarn kan inte sova för allt mitt hostande, trots att han har god sömn. Själv har jag sovit minimalt de senaste dygnen. Men det blir väl bättre det också så småningom.

Ordspråk idag: Allt har sin tid.

Jag hade tänkt snabbt justera bilderna från Paris och lägga ut några. Men så bestämde jag mig att äntligen vara ordentlig. Så nu sitter jag och katalogiserar alla över 700 foton från resan med platsnamn, nyckelordstaggar och bedömning.

Fördelen är att jag framöver lättare ska hitta till exempel människor, eller hus, eller de bästa bilderna. Nackdelen är att det tar väldig tid. Vilket också är skälet till att jag inte gjort det förut. Men jag inser att jag borde göra det, om inte med gamla bilderna så åtminstone framöver, för att hitta vad jag söker bland alla mina tusentals bilder.

Det vore så mycket roligare att snabbt rensa bort de sämsta dubbletterna och klart väldigt misslyckade bilderna och snabbt få göra något roligt med favoriterna. Så som jag brukar. Men det straffar sig längre fram. Alltså... ordentligt nu, även om det tar mer tid.

Mina ord idag: Det är inte lätt att göra som man borde.

Tio minuter varade programmet innan det blev reklam på tre minuter. Nästa spelomgång varade hela tjugofem minuter innan det åter blev dags för reklampaus på flera minuter. Därefter återstod bara ett kortare stycke av programmet. Sen var det dags för mer reklam innan nästa program började.

Det skulle räcka gott med reklam mellan programmen. Mindre slöseri på människors tid.

Jag är så less på allt reklam och undviker dessa kanaler om jag kan. Har jag två intressanta program på olika kanaler att välja på, väljer jag alltid det på den reklamfria kanalen. Eller så spelar vi in programmen och spolar över reklamen. Allt för att undvika de eviga avbrotten med ovälkommen matning av reklam. 

Eller så gör jag något annat under pauserna, som nu när jag bloggar. Få reklam är värda min fulla uppmärksamhet, om ens något ögonkast.

Ordspråk idag: Var lika rädd om tiden som om pengar.

Ett lusthus på radhustomten - ett av de bästa saker man kan satsa på. Tycker maken och jag i alla fall.

Vårvädret skiftar, som vi alla sett. Så också sommarvädret. Sensommarkvällarna kan vara ruggiga, inget att tala om den fuktiga höstluften. Då man ändå skulle vilja vara ute, eller åtminstone nästan. Det är för att förlänga "utesäsongen" på våren och hösten och för alla regniga och blåsiga dagars skull som många glasar in sina balkonger och bygger uterum av gamla öppna uteplatser. Vi byggde, eller satt upp av byggdelar, ungefär som ett lego-bygge av halvstockar, ett lusthus. Ibland kallad Lustan.

Någon sa att vi under bygget skulle föreställa oss hur vi sen kommer att sitta där med ett glas vin och något gott att äta. Det gjorde vi, och började utnyttja Lustan direkt. Först som dansgolv, sen som fikaplats med delvis skyddande träväggar, sedan som lusthus. Samtidigt som vi fortsatte med arbetet. Flyttade ut och in stege, färgpytsar, penslar och trädgårdsstolar, bord, mat och fika. Det gällde att få glädje av lusthuset redan under det första året eftersom jobbet med alla momenten skulle ta sin tid. Vi visste att det skulle ta tid när det skulle ske parallt med jobb och andra hobbyn.

Dessutom nöjde vi oss inte  med att bara färdigställa lusthuset så som det var tänkt, utan har hittat på egna små finesser. Som att  göra konsolerna vridbara för att enkelt få plats att byta från sittbänkar längs väggarna till två trädgårdstolar istället. Eller sköna korgstolar, som jag tänkt mig i framtiden. För för det mesta är det ändå bara maken och jag som sitter där. Då vill kunna sitta länge och skönt. 

När höstkylan kom fick vi ge upp målandet och resten av justeringarna. Men vi ville inte ge upp Lustan. Så när det blev lite väl kallt och rått trots plädar och massor av levande ljus, köpte vi en värmefläkt i form av en liten kamin. Och så kunde vi fortsätta glädjas åt Lustan. Nästan hela vintern, nästan alla fredagkvällar.

Så egentligen ska jag inte behöva oja mig över snö och dåligt väder. Vi har ju Lustan. Lusthuset som vi redan haft glädje av till mycket mer än vi någonsin kunnat tänka oss.

Och snart kan vi börja med det resterande arbetet i lusthuset. Fixa resten av konsolerna till att bli vridbara, måla taket och väggar en gång till och golvet två gånger. Sedan ska vi hitta korgstolar och ett bord, eventuellt med mosaik, i lämpigare storlek än det nuvanrande gamla trädgårdsbordet med rostiga fötter, som jag fått linda in i wellpapper så de inte ger märken på golvet. Sen återstår det roliga - att göra en kostgjord vinranka med druvklasar i en hörna upp till där taket börjar. Så småningom även sjöutsikt i form av en fototavla stor som ett fönster på den försterlösa väggen.

Därefter, eller delvis parallellt är det dags att göra trädgården fin med nya planteringar och liten fontän.

Ni ser, vi blir inte sysslolösa i sommar heller. Men det är kul. Och vi ska komma ihåg att sätta och att njuta mellan varven med god mat och ett glas vin. Ute eller i Lustan.

Mina ord idag: Glöm inte dina glädjeämnen, stora som små. 

Jag vill åka till Paris. Där har jag aldrig varit. Jag vill till Eiffeltornet, så högt upp som det bara går, se Triumfbåden, gå längs Seines stränder, sitta på utekaféer och se på folklivet. Njuta av våren när det  fortfarande är kyligt och grått här. Innan värmen hunnit hit och grönskan slagit ut. Och så vill jag fota, fota i massor.

En sån resa har jag redan löfte om. Maken och jag önskade nämligen båda två en resa när vi fyllde år i februari. Men att vi skulle åka när det blivit lite varmare i någon härlig stad som vi aldrig besökt förut. Nu vore det läge.

Men just nu kan vi inte åka för att maken har så mycket jobb. Mer än vanligt. Han har den gångna veckan jobbat över flera gånger och fick lov att jobba även igår. Någon ledighet just nu kan han bara drömma om.

Våra resplaner har en viss tendens att torka in. Senast i höstas sköt vi först upp och ställde till slut in den tilltänkta resan. Då för att jag väntade och ville vara beredd inför min boks slutarbete. Och sen för att detta skedde och innebar mycket arbete.

Men man måste få ha drömmar. Och det har jag. Någon gång vill jag åka långt upp i norr för både norrsken och midnattssol. Och så vill jag till Holland när tulpanerna blommar. Och till Island för den speciella naturens skull. Och hyra en stuga på någon ö i Ålands ytterskrärgård för att uppleva lugnet och naturens krafter bland klippor och hav. Jag vill också till Rom, Venedig, Prag, Istanbul.... Men just nu drömmer jag mest om Paris. Och Eiffeltornet.

Ordspråk idag: Människan lever inte av bröd allena.