Min bok I mammas fotspår har recensierats för första gången. På två ställen samtidigt, och båda kom ut igår.

Den ena här i Sverige, i Riksförbundet för finska krigsbarns medlemsnytt. Jag hade väntat ivrigt för att få höra vad man tycker om min bok, på riktigt. Inte bara så att en vän eller kollega säger att den var bra. Något mera, ville jag höra. Tyvärr var den här recensionen snarare ett referat, vilket var synd. Den berättade vad boken handlar om och innehöll bara en enda egen åsikt.

Det andra recensionen kom ut i Sotalapsi, som är det finska Krigsbarnsförbundets tidning i Finland. Det mesta i den tidningen är skrivet på finska, men den här recensionen är på svenska. Antagligen för att boken är skriven på svenska. Och för att de har både svensk- och finsktalande medlemmar.

Min mamma hade fått tidningen, så hon ringde och läste upp artikeln i Sotalapsi. Det verkar vara välskriven med gott om tyckanden. Mestadels positiva men även med lite kritik. Alltså en riktig recension.

Det är lustigt med bedömningar, tyckanden och sånt. Jag jobbade länge med boken och ville få den utgiven. När jag hittade en utgivare var jag livrädd för deras korrigeringar. När det väl var gjort kändes det bra och jag väntade med stor spänning och iver på att boken ska komma ut, finnas på riktigt. När den väl kommit ut vill jag veta vad folk tycker. Självklart vill jag helst att de ska tycka om den, men jag vill gärna vilja veta mer än så. Sen ville jag, och vill fortfarande, att tidningar skulle recensera den. Samtidigt är jag rädd för vad de tycker. När jag nu fick en så kallad recension som mer påminner om en referat är jag besviken.

Visst är jag bra konstig. Eller kanske människan.

Ordspråk idag 1: Man vet vad man har men inte vad man får.

Ordspråk idag 2: Man kan inte vara alla till lags.

Mer om recensionerna när jag fått hit artikeln från Finland. Kanske lägger jag ut dem här.

Jag lovade er ett urval bilder från söndagens fotoutflykt. Här kommer ett antal, ur alla möjliga vinklar och positioner.

Vi var en grupp på nio som vandrade till en udde med ekar och örter. Här behövde jag bara huka mig för att få hundkexen på lagom ögonhöjd...

... liksom här med smörblommorna. Fast nu med lite djupare nigning.

Här var det dags att stå på knän...

... liksom här. Nu med huvudet neråt och baken upp. Och sen på mage för närbilder.

Här låg jag nästan på marken för att få vinkeln uppåt...

... liksom här.

Sen var det dags för riktigt magläge...

... ungefär som han.

Bara en deltagare vågade sig på en djupdykning.

Här skulle det egentligen behövt ligga på mage men med allt fågelträck runtomkring var det inte så lockande. Istället hukade jag med kameran riktad mot fjädern och tryckte av, kollade, ändrade vinkeln en aning, tryckte av och kollade, ändrade vinkeln liten aning och provade igen. Tills jag efter tionde gången lyckedes pricka in den i mitt tycke perfekta bilden. Slutsats: min nästa kamera ska ha både direktvisning och vridbar skärm.

Här behövde jag bara huka mig lite...

  ... och här stod jag bekvämt lutande mot den liggande stammen.

Här hade jag gjort det riktigt bekvämt för mig själv. Satt med kaffetermos och smörgåsar på en varm klippa och betraktade vyerna, tog upp kameran och knäppde det jag hade rakt framför mig.

Ordspråk idag: Omväxling förnöjer.

- Är det någon som inte har vaccinerat sig mot fästingar? frågade en av deltagarna på fotoutflykten igår.

- Vi, sa jag om mig och maken. Eller åtminstone var vi osäkra om den tidigare vaccineringen fortfarande gäller.

- Grattis! sa han som frågade.

Så gick vi runt i ett naturskönt område med orkidéer och en massa andra blommor på låg nivå. Vi stod nerböjda, vi låg på knän med baken i vädret och vi låg på mage på marken titt som tätt för att få bilder på rätt nivå. Och satt på varma klippor och njöt av matsäcken, solen, havsvyn och sällskapet.

Jag gjorde allt jag ville, men var hela tiden väl medveten att vi kanske drar på oss en massa fästingar. Väl hemma gjorde maken och jag en minutiös kontroll av varandra. Inga fästingar. Oh, så skönt. Fästingar är bland det äckligaste jag vet.

Sen var det dags att titta på dagens bildskörd. Jag nöjde mig med en första liten genomgång och tänkte sätta mig i hammocken med en tidning. Det var varmt och jag gick barfota. Så trampade jag på något vasst på matrumsgolvet. Vansinnigt vasst, och det gjorde vansinningt ont. Och började blöda på en gång.

Jag hade trampat på en liten porslinsflisa som flygit långt från stället där en liten skål gott sönder kvällen innan. Av någon underlig anledning måste den ha stått på högkant. Annars hade den inte kunnat göra ett djupt sår i hälen.

Hemmet är det farligaste platsen, har jag för mig att undersöknignarna visar.

Maken plåstrade om mig och jag intog viloläge i hammocken. Jag fick linka resten av kvällen, men det var inte värre än att vi kunde grilla och njuta av maten i kvällssolen.

Ordspråk idag: Olyckan kommer objuden.

PS. Bara för att klockan åter blivit mycket innan det här inlägget blev klart och jag förväntas orka upp vid sex i morgon, får ni se del av min bildskörd från utflykten först imorgon. Men den som väntar på något gott... God natt allihopa.

Var dag är en sällsam gåva
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given
från himlen, besinna det!

När jag hörde denna psalm idag kändes den så passande. Tänkte på naturen i trädgårdar, parker och i det vilda. Hur ljuvligt syrenerna doftar just nu, hur skönt det är att vila i stillheten i trädgården efter dagens arbete och arbetsresorna i ständig trängsel, hur vacker de olika fåglarnar sjunger i träden runtomkring oss och hur skön den ljumma kvällsluften och den ljusa natten är.

Just den här tiden på året är den allra finaste med blommor, dofter och ljuset. Just den här tiden på året är det som om batterierna kna laddas var kväll när jag kommer hem och kan sätta mig i trädgården en stund och bara vara. Bara lyssna och känna dofterna. Kanske prata med maken. Eller så sitter vi tysta intill varandra.

Vi har glädjen att ha både vita och lila syrener. Jag älskar deras doft

fast jag inte tål att få för mycket av det. Just ikväll spredsig doften

ljuvligt med varje lilla vindpust.

Så här skönt kan man ha det efter dagens slit när lätt skugga ger skön

svalka strax innan solen går ner.

Mina ord idag: Glöm inte bort att andas - djupt.