Har ni tänkt på att det ofta är mycket intressantare att vända blicken uppåt väggarna eller upp i taket istället för att bara se det som finns i ögonhöjden? Gamla kyrkor till exempel har ofta fashinerande takkonstruktioner och fina dekorationer.

Jag hade läst om ett affärsgalleri, Galeries Lafayett, i Paris som skulle ha vacker arkitektur. Vi åkte dit. Tjusigt ställe, som NK i Stockholm fast ännu fashionablare. Maken och jag var rörande överens om att detta inte var ett ställe för oss, men vi skulle i alla fall se oss omkring.

Vi vände blicken uppåt och såg det mest fantastiska taket jag sett i någon affärslokal. Från bottenvåningen såg man rakt upp mot taket högt upp i skyn. Flera vånginar däremellan hade vackert dekorerade välvda burspråk inåt, ungefär som på teater. Stället var absolut värt ett besök.

  Tyvärr var det fotoförbud i Notre-Dame, som är en mycket pampig gammal kyrka, och i Sacré-Coeur i Montmartre. Sacré-Coeur är en helt fantastisk ljus kyrka med många vackra mosaikdekorationer. Men man kan inte få allt. Däremot var det helt okey att fotografera i Saint Séverin kyrkan i Latinkvarteren.

Vi råkade besöka de stora kyrkorna på en söndag coh var därmed delvis med två mässor. Förvånande nog fick man komma in som turist och strosa runt längs kanterna under mässan. Sacré-Coeur hade förutom sin skönhet också fin akustik.  Vi satte oss ner en stund och lyssnade till nunnekörens sång. Trots att vi inte kan mer än några få ord franska var mässan vilsam att lyssna till. Vid ett tillfälle kunde vi ändå förstå när man läste Fader vår.

Mer arkitektur

Brokontruktioner kan också vara vackra. Det här är en av Paris många broar över Seine.

Här bron Bir-Hakeim över Seine. Nederst plats för bilar på sidorna och cyklister i mitten. Överst kör tunnelbanan. Jag gillar pelare och kolonner på rad, om det sen är på broar...

... eller pelargångar invid hus. Här vid kungliga palatset där en skolklass på utflykt sök skydd undan regnet under lunchrasten. Att sitta i parken bortom pelarna var inget att tänka på.  

På samma ställe hittade jag en installation av förkortade lekfulla varianter av pelare i den gamla miljön.

Men det är inte bara pelare som jag tycker är tilltalande. Runda former kan vara precis lika fint, som i den här samlingen av silverbollar som speglar omgivningen där de sakta snurrar på vattnet.

Apropå runda former var denna affärscentrum, Forum des Halles, en riktig överraskning. Vi letade efter det den sista dagen och den enda dagen då affärerna var öppna. På vägen passerade vi börsen och en stor park, och där, på andra sidan av parken var forumet nergrävt och svårt att se förrän man var där.

Bara mindre delar av forumet stack upp och kontrasterade mot den äldre bebyggelsen.

  Den här har jag tagit inne mot en spelgelvägg, som speglar de välvda formerna på motsatta sidan och en närliggande kyrka som syns genom glaset.

Vad fanns där då? En mängd olika butiker, bland annat H&M och en elektonikbutik på tre plan som även hade fotoutställning. Vi handlade dock inget men det var skönt att komm in ett tag för den dagen var regnigare och kyligare än de andra.

Intressant arkitektur följde oss ända till flygplatsen Charles de Gaulle, som är en upplevelse i sig. Byggnaden är rund med såna här glasrör i mitten. De för folk från ena våningen och avdelningen till den andra med rullband.

Den sista bilden är från hemvägen men min berättelse om Paris slutar inte här. Nästa gång ska jag ta er till Montmartre.

Mina ord idag: Sluta andrig att förundras.

I en storstad som Paris är det svårt att inte vara typisk turist. Att besöka en del av de mest kända sevärdheterna och att söka det typiskt franska. Åtminstone om man är där för första gången.

Redan vid Valborg fanns det gott om turister i Paris. Maken och jag var två av dem. Riktigt typiska sådana. Efter det obligatoriska Eiffeltornet, som jag redan berättat om, var det dags att fortsätta till de andra.

Vi gick längs Seine till en utsiktsplats på en bro, därifrån vi hade god sikt äver Eiffeltornet på lite håll. Här kunde vi också fota varandra när vi tog tag i Eiffeltornets topp för att lyfta upp tornet.

Själklart skulle vi studera även Triumfbågen på nära håll...

... och gå längs Champs Elysées och fota den välkända vyn mot Triumfbågen.

Vi besökte Notre-Dame (här från en ovanligare vinkel)...

  ...och gick i latinkvarteren. 

Självklart skulle vi även till Louvre. Det var första maj, blåste kallt och himlen såg hotfull ut. Vi tittade på det stora och de små glaspyramiderna och in genom dem. Och så började vi följa kön till dess ände.

Entren till Louvre är bakom pyramiden på bilden. Där ringlade kön som en tätt virad orm och sen vidare bakåt längs den stora byggnaden till vänster. Den fortsatte genom en portal till nästa gård. Den följde längs väggarna runt hela den stora gården och genom en till portal i bortre hörnan.  Där gav vi upp.

Den dagen råkade också vara den första söndagen i månaden, vilket betyder gratis inträde till många muséer, bland annat Louvre. Halva Paris hade kommit på att den dagen var perfekt för ett besök just där. Speciellt som det lovats regnskurar. Därav kön som var säkert två kilometer lång.

Vi bestämde oss att istället fotografera pyramiderna och fortsätta vår vandring till andra ställen. Dit får ni förlja med oss i nästa avsnitt.

Mina ord idag: Planer är bra att ha men måste kunna ändras.

Redan innan vi bokade Parisresan studerade jag kartor och information om parisiska sevärdheter och stadsdelar. Varken maken eller jag hade tidigare varit där och hade noll koll på vad som skulle vara bra eller dåligt. När resan väl var bokad fortsatte vi att studera Paris på håll ännu mera. Bland annat gick vi på gatorna nära hotellet och Eiffeltornet via Googles satellitkartor.

Men så kom askmolnet och allting blev plötsligt osäkert. Vi kom  helt av oss med vårt planerande. Det var bara att avvakta och se om vi skulle komma iväg. Och tillbaka.

Vi kom iväg helt tidsenligt. Jobbade på förmiddagen och sen direkt till Arlanda. Till hotellet kom vi ganska sent på kvällen efter att ha köat länge för turiståkbiljett och letat bland skyltarna till tunnelbanan. En liten stund var språkförbristningen märkbar. Men det löste sig. Väl vid närmaste tunnelbanan kände jag igen mig från satellitkartpromenaderna så vi hittade fram utan karta.

Den kvällen blev det bara en sen middag på en närbelägen restaurang och en liten promenad runt ett par kvarter.

Det första och det absolut enda måste på Parisresan för mig var ett besök i Eiffeltornet. Maken hade inget däremot. Så vi gav oss dit direkt efter frukosten. Återigen kände jag igen mig vid tunnelbanan så det blev lätt att hitta redan innan det berömda tornet syntes.

Det här var första maj, en helgdag i Frankrike och det mesta stängt, och soligt väder, även om det inte var sommarvarmt som veckan innan. Det var tydligt att många parisare och alla turister styrt kosan till parker och många även till Eiffeltornet.

Jag fotograferade tornet på långt håll och nära. Men tyvärr gick mina planer om vissa häftiga vinklar delvis om intet eftersom man hade satt skyddsnär om kontruktionen lite varstans.

Upp kom vi till slut. Trängseln var stor även där men utsikten var enorm.

Mina ord idag: Vissa saker är värda att köa för.

Maken och jag kom till slut iväg till Paris, och även hem därifrån. Åkte ner i fredags och tillbaka igår kväll. Framme hemma var vi inte förrän vid midnatt, så det var bara att gå och lägga sig på en gång.

När vi bokat resan försökte vi sätta oss in i alt möjligt om Paris där vi aldrig varit tidigare. Läste om sevärdheterna, studerade kartor, gick på gatorna och tittade på husen med Google maps. Så kom askmolnen över Sverige och all flygtrafik ställdes in.

Vi var glada över att vi inte lyckades boka resan till ett par veckor tidigare som vi tänkt utsprungligen, för då hade vi inte kommit iväg, eller så hade vi blivit himlens strandsatta som fransmännen säger. Men i all osäkerhet kom vi av oss med vår planering och förberedelser. Ända till sista kvällen när vi kom på att vi fortfarande inte hade skrivit ut busslinjekartan och inte kollat en del annat smått och gott, samtidigt som vi skulle packa. Men vi kom iväg i alla fall, det var huvudsaken. Och det blev roligt.

Mer om resan, med bilder, en annan dag.

Visdomsord idag: Planering är halva resan. 

Allt är relativt - så även vulkaner och vulkanaska.

Hösten 2007 åkte maken och jag till Sicilien för en vecka. Jag hade dagen innan avresan fått antibiotikakur för matförgiftning. Det var på håret, men vi kom iväg, även om jag inte fick sola mig. Nu är jag inte den som vill ligga och gassa mig dagarna i ända, som tur är. Även om jag hade velat det, så hade det inte blvit mycket av det ändå. Den veckan var nämligen ovanligt regnig även för att vara den första veckan i oktober.

Istället blev resans största behållning alla små utflykter. Liksom den längsta och allra häftigaste, till Etna. Det fanns två varianter av resan. Den billigare resan slutade vid turistbutikerna och restaurangerna på 2000 meters höjd. Vi satsade på det dyrare allternativet för att komma ända upp, till 3000 meters höjd. För jag ville allra högst upp.

Vi åkte linbana och små jeepbussar upp till toppområdet. Sen fick vi gå en guidad tur på den levande kraterns kanter, runt hela kratern. Rakt nedanför oss rykte det hela tiden ljus rök ur kratern. Att röken var ljus var förutsättningen för att få komma upp. Åt andra hållet kunde vi se brant ner till molnen.

Precis framkomna upp till nästan 3000 metrs höjd, så högt som det går att köra med jeepbussarna. Det hade snöat för första gången på natten. Termometern bredvis bussen visade +4 grader och det blåste ordentligt. Bakom bussen ser ni toppen dit vi ska, som dock inte är den allra högsta toppen. Det finns flera av dem, men här finns kratern som just nu lever.

Den här slingriga och guppiga smala lavavägen har vi precis åkt uppför berget.

Folk står högst uppe på toppen ovanför kratern, andra på väg ner. Dit ska maken och jag också!

Etnas rykande krater. Ni ser en grupp med turister på kraterkanten. Just där är man som närmast det djupa hålet och röken. Bara ett enkelt repstaket markerar att man inte ska gå närmare. Sjärva har vi passerat detta ställe och kommit högre upp på väg mot den högsta punkten.

Maken som toppfotograf stående på den högsta punkten av kraterkanten. Se vilken utsikt! Den sluttar brant ner till höger i bilden, till kratern som vi ser på bilden ovan. Till vänster på bilden sluttar det brant ner ut från berget. Det tunna slingrande sträcket är vägen på lavan som vi åkte uppför. Det här är den andra korta sträckan med ett repstaket, som mer markerar än hindrar någon från att ramla ner.

Det var värt varenda extra krona att få komma ända till den levande kratern! Det var det allra härligaste jag varit med om i resväg.

Vi fick berättat för oss att Etna har små utbrott flera gånger om året men att den är en snäll vulkan. Den lever och ryker hela tiden, men innan ett utbrott varnar den genom mörk rök. Vilket händer ganska ofta även om utbrotten oftast är relativt små. Bara en månad innan vi var där hade Etna ett mindre utbrott med gnistor och rinnande lava. Det senaste stora utbrottet skedde 2001 då ett tvåvåningshus blev dränkt på 3000 meter höjd. Vi kunde bara se taket av det. 

Runtomkring Etna bor det folk som odlar i den bördiga jorden. De vill bo just där för att det återkommande pustandet med aska som sprider sig i trakten gör jorden så bördig. Flera gånger fick vi höra hur bra askan var för jorden. Speciellt lämpligt för vinodlingar. Vad gör det om bilarna ibland täcks av tunn aska eller får skråmor av små vulkanstenar som Etna spottar ut. Eller att man inte kan försäkra sin gård och sitt hus i det området. Det är i alla fall lönsamt att odla där.

Askan som kommer från islädska Eyjafjallajökull är däremot ingen höjdare. Den har stoppat flygplan och strandsatt tusentals turister och andra resenärer. Flyget och en del andra näringar går med förlust. Det talas om hur farligt askmolnet är för flygplanen och luften, och spekuleras över huruvida det är farligt för människor och djur att andas luft med askpartiklar. Åtminstone astmatiker skulle kunna få det besvärligt. Kanske skulle några kunna dö av aska i luften.

Jämförelsen med Etna haltar en aning. Etna skickar oftast bara ut små torra pustar medans Eyjafjallajökull just nu vräker ut sig enorma svarta moln. Dag efter dag. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra förhållningssätten. Hur man ser på farorna beror till stor del på hur man själv drabbas av dess verkningar och hur hårt vinstdrivande företag drabbas. Eller hur stor nytta man har av dem. Eller vilka minnen vulkaner väcker.

Ordspråk idag: Var och en är sig själv närmast.