Allt är relativt - så även vulkaner och vulkanaska.

Hösten 2007 åkte maken och jag till Sicilien för en vecka. Jag hade dagen innan avresan fått antibiotikakur för matförgiftning. Det var på håret, men vi kom iväg, även om jag inte fick sola mig. Nu är jag inte den som vill ligga och gassa mig dagarna i ända, som tur är. Även om jag hade velat det, så hade det inte blvit mycket av det ändå. Den veckan var nämligen ovanligt regnig även för att vara den första veckan i oktober.

Istället blev resans största behållning alla små utflykter. Liksom den längsta och allra häftigaste, till Etna. Det fanns två varianter av resan. Den billigare resan slutade vid turistbutikerna och restaurangerna på 2000 meters höjd. Vi satsade på det dyrare allternativet för att komma ända upp, till 3000 meters höjd. För jag ville allra högst upp.

Vi åkte linbana och små jeepbussar upp till toppområdet. Sen fick vi gå en guidad tur på den levande kraterns kanter, runt hela kratern. Rakt nedanför oss rykte det hela tiden ljus rök ur kratern. Att röken var ljus var förutsättningen för att få komma upp. Åt andra hållet kunde vi se brant ner till molnen.

Precis framkomna upp till nästan 3000 metrs höjd, så högt som det går att köra med jeepbussarna. Det hade snöat för första gången på natten. Termometern bredvis bussen visade +4 grader och det blåste ordentligt. Bakom bussen ser ni toppen dit vi ska, som dock inte är den allra högsta toppen. Det finns flera av dem, men här finns kratern som just nu lever.

Den här slingriga och guppiga smala lavavägen har vi precis åkt uppför berget.

Folk står högst uppe på toppen ovanför kratern, andra på väg ner. Dit ska maken och jag också!

Etnas rykande krater. Ni ser en grupp med turister på kraterkanten. Just där är man som närmast det djupa hålet och röken. Bara ett enkelt repstaket markerar att man inte ska gå närmare. Sjärva har vi passerat detta ställe och kommit högre upp på väg mot den högsta punkten.

Maken som toppfotograf stående på den högsta punkten av kraterkanten. Se vilken utsikt! Den sluttar brant ner till höger i bilden, till kratern som vi ser på bilden ovan. Till vänster på bilden sluttar det brant ner ut från berget. Det tunna slingrande sträcket är vägen på lavan som vi åkte uppför. Det här är den andra korta sträckan med ett repstaket, som mer markerar än hindrar någon från att ramla ner.

Det var värt varenda extra krona att få komma ända till den levande kratern! Det var det allra härligaste jag varit med om i resväg.

Vi fick berättat för oss att Etna har små utbrott flera gånger om året men att den är en snäll vulkan. Den lever och ryker hela tiden, men innan ett utbrott varnar den genom mörk rök. Vilket händer ganska ofta även om utbrotten oftast är relativt små. Bara en månad innan vi var där hade Etna ett mindre utbrott med gnistor och rinnande lava. Det senaste stora utbrottet skedde 2001 då ett tvåvåningshus blev dränkt på 3000 meter höjd. Vi kunde bara se taket av det. 

Runtomkring Etna bor det folk som odlar i den bördiga jorden. De vill bo just där för att det återkommande pustandet med aska som sprider sig i trakten gör jorden så bördig. Flera gånger fick vi höra hur bra askan var för jorden. Speciellt lämpligt för vinodlingar. Vad gör det om bilarna ibland täcks av tunn aska eller får skråmor av små vulkanstenar som Etna spottar ut. Eller att man inte kan försäkra sin gård och sitt hus i det området. Det är i alla fall lönsamt att odla där.

Askan som kommer från islädska Eyjafjallajökull är däremot ingen höjdare. Den har stoppat flygplan och strandsatt tusentals turister och andra resenärer. Flyget och en del andra näringar går med förlust. Det talas om hur farligt askmolnet är för flygplanen och luften, och spekuleras över huruvida det är farligt för människor och djur att andas luft med askpartiklar. Åtminstone astmatiker skulle kunna få det besvärligt. Kanske skulle några kunna dö av aska i luften.

Jämförelsen med Etna haltar en aning. Etna skickar oftast bara ut små torra pustar medans Eyjafjallajökull just nu vräker ut sig enorma svarta moln. Dag efter dag. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra förhållningssätten. Hur man ser på farorna beror till stor del på hur man själv drabbas av dess verkningar och hur hårt vinstdrivande företag drabbas. Eller hur stor nytta man har av dem. Eller vilka minnen vulkaner väcker.

Ordspråk idag: Var och en är sig själv närmast.

 

Lambergsfrua

22 april 2010 22:55

Vi var på Sicilien förra sommaren och fick uppleva Etna på nära håll - en enastående upplevelse. Vet inte om du har uppmärksammat att Ingrid i min länklista har en dotter, som är gift med en sicilianare och bosatt på ön.
Tack för intressanta bilder och text om Etna - du är en strålande fotograf!
Varmaste kramar!

http://lambergsfrua.bloggplatsen.se

 

Ingrid

24 april 2010 07:59

Hejsan!
Vilket trevligt reportage från Etna och väldigt fina bilder också.

På Villa Giardini har vi bott många gånger. Det ligger så bra till, lite så där mitt i.

Fotot av musikanterna är taget på La Spelonca och har ni varit där så har ni säkert hört åtminstone mannen till vänster, Tanino, som brukar spela tillsammans med Claudios bror Pippo. Evas man Claudio är normalt inte med på La Spelonca men den här gången spelade och sjöng han ju för oss.

Ha en fin fortsättning på helgen!
/Ingrid

http://blog.stenstugu.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...