Namn som en del av identiteten är något väldigt speciellt. Vi får våra namn som små och de flesta behåller sitt namn livet ut. Tidvis kanske man inte trivs med det, men jag tror nog att de flesta är ganska nöjda med sina namn. Om inte annat än så för att man är så van vid det.

Smeknamn blir också en del av identiteten. Jag har aldrig haft något smeknamn. Ibland har jag tyckt att det är bra - då blir jag inte kallad för något jag inte är eller tycker om. Stundvis har jag saknat det - det kunde vara trevligt med något personligt, något som andra tyckt är just jag. Men för det mesta har jag varit nöjd med det jag fått vid dopet. 

Till slut skaffade jag mig eget smeknamn. Alias egentligen. Inte för att jag saknade smeknamn, utan för att det har funnits situationer då jag har velat vara anonym i cyberrymden. Så jag blev Mirjamita. Jag har använt det så länge att det nu känns som ett smeknamn.

På den här bloggen har jag har delvis övergett Mirjamita och blivit mitt egentliga jag, Riitta. Efter moget övervägande. Fast lite konstigt känns det, för jag har i åratal varit Mirjamita i olika sammanhang. Men någon gång måste man väl våga vara sig själv, även i cyberrymden.

Den gamla bloggadressen behåller jag dock för enkelhetens skull. Åtminstone tillsvidare.

Ordspråk idag: Äras den som äras bör.