Visst är det konstigt att vi människor är riktiga vanedjur, eller åtminstone jag. Ta det här med mitt alias som exempel. Jag började blogga som Mirjamita i månadskiftet oktober-november. Under den här tiden har det namnet blivit väldigt mycket av mitt eget namn. Jag har visserligen använt det som alias på många håll förut också, men inte så här mycket. Och inte så att jag skrivit undet meddelanden med Mirjamita.

När jag nu bestämde mig att använda mig av mitt eget namn kändes det konstigt. Men också riktigt på något sätt. Åndå jag känner mig inte hemma med det, har ännu inte riktigt vant mig vid mitt eget namn i det här sammanhanget. Just det, det handlar om vana. Men vanan påverkar identiteten.

Av gammal vana började jag inloggningen med mirjamita. Kom på snsbbt att det var fel och ändrade. Fyllde i lösenordet som fortfarande är detsamma, och de fyra föränderliga bokstäverna. Och nekades inträde! Tre gånger fick jag knappa in allt, som jag trodde på samma sätt hela tiden, innan jag kom in. Jag började redan tro att jag sabbat något i systemet när jag ändrade även bloggens adress.

Nåja, jag kom in och lär väl vänja mig vid nyheterna. Men jag måste ändå konstatera att åtminstone jag är ett riktigt vanedjur som man inte styr om i första taget. Inte bara vad gäller alias kontra riktigt namn.

Ordspråk idag: Hiljaa hyvä tulee (finska, ungefär att sakteligen blir det bra). Sakta men säkert.