Äntligen, äntligen har jag fått tillbaka min boktext från redaktören. Väl genomgången och rättad. Tänk att det blir så mycket fel och otydligheter trots att jag hade gått genom allt otaliga gånger. Inget att tala om allt övertydliga avslutningar. Å andra sidan har jag ibland haft en bild klar för mig i huvudet men inte lyckats förklara det tillräckligt bra så att mottagaren skulle förstå det. Nu ligger materialet hos mig för ännu en genomgång. För omformulera texten på sina ställen och se att de dubbelkolla en del fakta då jag uttryckt mig för luddigt.

Jag fick hela texten igår eftermiddag och satt igång på direkten. Höll på med det till sent igår kväll. Idag har jag tagit en semesterdag för att jobba vidare så fort som möjligt. Boken ska ju hinna bli en julklapp, har min redaktör sagt. Så det är bara att  jobba på. Och lära sig av felen för att bli bättre på att uttrycka mig.

Ordspråk idag: Övning ger färdighet.

PS. Boken handlar om min mammas historia som krigsbarn i Sverige. Jag berättar lite om henne och hennes historia här i bloggen i serien Om min mamma. Fortsättning följer på den så snart jag hunnit återleverera bokmaterialet till redaktören.

Min mamma fick träffa sina syskon regelbundet. Sin ena syster fick hon träffa ofta för att deras svenska familjer var släkt och bodde nära varandra. De återkommande separationerna från syskonen var först svåra men så småningom lärde sig barnen att de ses igen.

För övrigt var min mamma som ett av barnen i sin familj, det yngsta barnet. Busade och kivades med sina svenska syskon. Hjälpte sin svenska mamma med dukning, baka kakor och bullar, lägga in de manglade dukarna och örngotten i linneskåpet och rensade i grönsakslandet. Med sin svenska syster matade hon hönsen och hämtade in äggen. Hennes alldeles egen arbetsuppgift var att kratta grusgången varje lördag inför söndagen då allt skulle vara fint. När hon var sex år fick hon lära sig att stoppa sina strumpor. Hon lärde sig också att simma, cykla och åka både skidor och skridskor.

Familjerna i de båda länderna höll kontakt med hjälp av översatta brev. Foton på barnen skickades till Finland och barnen fick något kort på sina föräldrar så de inte helt skulle glömma bort dem. Åtminstone en jul har min mormor skickat svenska sagoböcker till sina barn. Och en gång fick hon möjlighet att sända en radiohälsning till barnen.

Efter nästan tre år lyckades min mormor komma till Sverige på besök. En vecka hos varje barn. Det var spännande och roligt, samtidigt lite konstigt och främmande. Inte kunde de prata med varandra heller. Men min mormor var inte den som gav sig i första taget. Hon kommunicerade så gott det gick med gott humör och gestikulerande. Och finska.

Ordspråk idag: Man får ta seden dit man kommer.

”Ta nu väl hand om dina småsystrar”, var det sista mina morföräldrar sa till sin nioåriga son när de skickade sina fyra barn till Sverige. Det var den fjärde juni 1942. Min mamma var fyra år och mina mostrar tre och två år gamla. Med namnlappar om halsen sattes de på tåget som förde dem bort. Ingen visste vart och för hur länge.

Morfar var vid fronten och mormor hade varit ensam med fyra små barn. Till sist hade de tagit det svåraste beslutet föräldrar kan ta, att skicka iväg sina barn undan krig och matbrist i Finland. De var fyra barn bland cirka 70 000 finska krigsbarn som skickades till Sverige under andra världskriget.

Hela den långa resan såg min morbror efter sina systrar. Slutligen kom de till en liten ort i Småland där de separerades för att bo hos olika familjer. Den separationen är min mammas tydligaste minne av hela resan. Hon förlorade den sista tryggheten. Också min morbror tog det mycket hårt, han skulle ju se efter flickorna.

Första tiden var mycket svår. Ivägskickade från föräldrarna, komna till ny omgivning vitt skild från miljön de var vana vid, till nya människor som talade ett språk de inte förstod. Men de kom alla till bra familjer, lärde sig svenska och vande sig. De deltog i familjernas vardagsliv och blev som deras egna barn. Och fick träffa sina biologiska syskon regelbundet.

Ordspråk idag:  Nöden har igen lag.

Jag har skrivit en bok om min finska mammas historia som krigsbarn i Sverige. I mammas fotspår ska den heta.

Jag har också har hittat en utgivare med en trevlig redaktör. Men denna redaktör är tyvärr överlusad arbete. Nu håller hon på att gå genom min text riktigt, riktigt noggrant. Det tar sin tid.

Och jag väntar och väntar och väntar. Väntar på att få tillbaka min text för en till genomgång utifrån redaktörens justeringsförslag. Väntar på att bilder ska på plats och övrig formgivning bli färdig. Vänta på att få se hur boken kommer att se ut. Väntar på att den ska till tryckeriet och komma ut som en riktig bok. Min första bok.

Jag som inte är särskilt festintresserad väntar på att få ha en release party! För fest ska det bli med förhoppningsvis många vänner, arbetskamrater och tidigare skrivarkurskamrater.

Snart, hoppas jag, snart ska allt detta hända. Så att boken hinner komma ut som en julklapp, som min redaktör säger. Jag väntar med stor spänning och vartefter tiden lider med allt större otålighet.

Ordspråk idag: Inget är som väntans tider.