Jag fascineras av fönster, dörrar och portar. Både av pampiga och dekorerade liksom av enkla och slitna sådana. De säger en del om husen de sitter på, och en del om ägaren också. Tycker jag i allafall. Ändå är de bara nödvändig och naturlig del av huset.

I en medeltida borg var säkerheten viktig. Det gällde att släppa in, men bara de betrodda och de som stödde borgherren. Och man måste kunna stänga porten snabbt, som här på biskopsborgen i Kuressaare på Ösel. Fienderna skulle hållas utanför med port, galler och ibland även vallgrav (så även runt biskopsborgen).

Fönstrena var små och satt högt upp, på betryggande avstånd från fiendevapen. Fönstren och den lilla balkongen på den övre bilden ser ändå ganska kvinnliga ut jämfört med många andra fönster på borgen. Kanske tillhörde de till borgfruns rum. Medan fönstren på bilden nedan ser kargare ut. Det såg ut som att det till vänster om träbyggnationen skulle kunna finnas möjlighet att gå längs kanten. Antagligen som vakt försvar, även om det finns en yttre mur och vallgrav också.

Tiderna förändrades och därmed även byggnaderna. Vid sekelskiftet 1800-1900-talet byggde man vackert och välkomnande, åtminstone de som hade mycket pengar, för det fina folket. Villa Ammende i Pärnu är ett bra exempel på detta.

Den här porten är också välkomnande, om än mycket enklare. Dörren är dekorerad, liksom det lilla taket ovanför dörren.  Blommorna är fräscha och välkomnande, samtidigt som de faktiskt hindrar ingången genom dörren. Alltså bara en skeningång nuförtiden. Den som vill in får leta efter en annan dörr, antagligen på andra sidan huset.

Jag tror att dörrar ofta är dekoreras för att dörren är den första man närmar sig och ska in genom när man ska in i ett hus. Det gäller att dra till sig blickar och ge ett gott intryck av husägarna.

Även en dörr på ett enklare hus är i regel dekorerad med så kallade speglar. Sen kan man fundera på hur länge sedan någon använde just den här dörren, om huset stått tomt länge eller om det finn en annan dörr på baksidan. Just det här huset var i dåligt skick, hade ett litet fönster ständigt öppet men hade gardiner i fönstren. Ändå såg det livlöst ut, men det är inte helt omöjligt att någon gamling bodde i det fortfarande. Åtminstone gick det en liten smal svag stig till baksidan. Men huset väntade på nya ägare som förhoppningsvis vill renovera det.

Fönster är husets ögon, ungefär som ögonen är själens speglar. Kanske. Åtminstone ger de rummen ljus och invånarna möjlighet att få kontakt med utsidan utan att gå ut.

I det här huset är fönstren de första som renoverades. Resten återstår. Det gav en intressant bild med blandning av gammalt och nytt.

Funktionen av det här fönstret och luckan kan man undra. Öppningen är liten och djup, sitter högt upp på huset. Den gråa fönsterluckan till vänster däremot hör till ett vanligt fönster på en tid då man stängde till med träluckor. Mitt i sin enkelhet och slitenhet tyckte jag ändå att det var vackert.

Det här fönstret sitter på ett uthus som kanske varit ladgård en gång i tiden. Det räcker att det håller ute den värsta kylan och ger lite ljus till insidan.  Det gör inget att det är lågt, odekorerat och smutsigt. Det är åndå i gott skick. 

Oftast är även fönster ett sätt att visa något om husägaren. Inte så mycket fönstrets form, men insidan. Det pryds med blommor, gardiner, belysning och prydnadssaker. Snart i advents- och jultider mer än någonsin. Men de hör till en helt annan bildserie som inte får plats här och nu.

Ordspråk idag: Ögat vill ha sitt.

Bilder som är sig själv nog. Ingen särskild orsak, inget särskilt att säga. Bara för att något är vackert. Det kan vara skäl nog att lägga ut bilder.

Mina ord idag: Allt behöver inte förklaras.