Riittas ordbilder

Senaste inläggen

Av Riitta - 13 juni 2010 22:47

Här är den andra recensionen som också kom ut förra veckan. Den publicerades i

MedlemsNytt för Riksförbundet Finska Krigsbarn. Recensionen är skriven av Sinikka Ortmark Stymne, som är författare och har själv skrivit om sina erfarenheter som krigsbarn. Hon är också ordförande i Riksförbundet Finska Krigsbarn.


"Hon vandrar i sin mors fotspår


Riitta Lundeqvist, som i många år arbetat med flyktingar, ger i boken "I mammas fotspår " liv åt sin mamma Oilis krigsbarnshistoria. Riitta har använt sin fantasi för att levandegöra berättelsen, hon har också intervjuat nära anhöriga som i viss mån har fyllt luckorna i mammas minnesbilder.


De episoder som mamma och hennes yngre systrar berättat för Riitta har i huvudsak varit positiva. Riitta undrar om de trots allt förträngde mycket, för separationen från föräldrarna och upprepade gånger från syskonen borde ha satt sina spår.


Oili skickades till Sverige tillsammans med tre syskon 1942. Oili var fyra år när hon kom och sju när hon for tillbaka till Finland med sin storebror Ossi. Deras två systrar Aila och Soile blev kvar i Sverige ett år till.


Ossi, nio år och äldst av syskonen, skulle ta hand om sina tre små systrar i Sverige men lyckades inte hålla dem samman. Syskonen hamnade dock på samma ort och hade kontakt med varandra under hela vistelsen. Ossi cyklade till sina småsyskon för att på det sättet hålla sitt löfte till mamman. Han pratade aldrig om tiden i Sverige och dog innan Riitta hann intervjua honom.


Boken beskriver den första tidens sorg och förtvivlan när barn hamnar i en ny miljö utan trygghet, när de inte kan språket och inte förstår vad som händer. Men Oili får hjälp av familjens tolvåriga dotter, Doris. Hon har god hand med Oili eftersom hon hade sin egen barndom så pass nära i tiden, och hon tycker om den nya lilla systern.


Oili anpassar sig successivt. Finner glädjeämnen framför allt i den lilla hunden Sickan som följde henne överallt. Syskonen träffades och skildes otaliga gånger under åren i Sverige. Soile träffade Oili mest, de hade bara två kilometer mellan sig, och när Oili lärt sig cykla var det lätt att hälsa på. Syskonen hade tur, deras svenska familjer umgicks med varandra. Oilis berättelse är ganska lycklig, hon behandlades som dotter i huset samtidigt som familjen hela tiden höll kontakt med hennes mamma i Finland.


Återresan till Finland efter tre år var smärtsam, språket borta, minnena av mamma mycket svaga och pappa mindes Oili knappast alls. De yttre omständigheterna förändrades markant. Från den svenska landsbygden till ett industrisamhälle i fabrikens skugga. Från en välmående bondgård till ett rum och kök där fyra personer bodde det första året, och sex när småsyskonen kom hem året därpå. Till föräldrar som Oili inte kunde prata med. En skola där kamraterna var avundsjuka och retade framförallt Ossi.


Oili berättade att det var hemskt att komma hem till Finland, till ett hem som inte kändes som deras, till föräldrar de inte kunde tala med. Men Oilis mamma var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter stå i vägen.


Oili firade flera somrar hos sin svenska familj och har haft kontakt med dem genom åren.


Riitta Lundeqvist kan inte låta bli att jämföra dagens ensamma flyktingbarn med krigsbarnen. Barnens känslor är desamma, de kommer till ett främmande land och behöver bli väl omhändertagna.


Boken är illustrerad med gamla fotografier. Det var lite svårt att identifiera vilka personer Riitta syftar till.


Boken "I mammas fotspår " är ett skrivupprop "Att minnas migrationen " som Mångkulturellt centrum driver tillsammans med Nordiska museet i syfte att samla migrationsberättelser till Nordiska museets arkiv. Vill du skriva din egen berättelse? Gå in på www.attminnas.nu.

Sinikka Ortmark Stymne"



Riktigt roligt, det som var så nervöst i förväg. Och positivt, även om både recensenterna (recension 1 och 2) hade något att anmärka. Någon annan kanske skulle anmärka på ännu mera, för alla har sin egen uppfattning. Så har det varit redan under skrivandets gång också, alla som fått ta del av texterna har alltid haft något att påpeka. Hur som helst, jag önskar fortfarande att fler tidningar eller bokcirklar skulle vilja göra en egen recension.


Ordspråk idag: Man kan inte vara alla till lags.



Av Riitta - 13 juni 2010 22:25

Här den första av två recensioner som kom ut förra veckan. Det ahr tagit sin tid, men det är också riktigt roligt. Och jag är stolt.


Recensionen publicerades i Finland i tidningen Sotalapsi-Krigsbarn.  Den är skriven av Brita Stenius-Aarniala, som är ordförande på Krigsbarnsförbundet i Finland och chefsredaktör på krigsbarnstidningen Sotalapsi-Krigsbarn. Tidningen kommer ut fyra gånger om året.



" I mammas fotspår


Riitta Lundeqvist:

I MAMMAS FOTSPÅR

Mångkulturellt centrum 2009:5

ISSN 1401-2316

Elanders. Vällingby 2009

Beställningar: Mångkulturellt centrum, 147 85 Tumba

butiken@mkc.botkyrka.se • www.mkc.botkyrka.se



En krigbarnsdotter har skrivit en bok om sin mamma Oili, som skickades till Sverige från ön Tiutinen i den hårt bombade kuststaden Kotka i östra Finska viken. Låt mig säga det från början: En bra bok.


Berättelsen om Oili flyter fram lätt och ledigt. Samtidigt fäster man sig vid författarens objektiva reflexioner kring händelserna. Dottern ställer viktiga frågor till samhället och till historieskrivarna. Vissa detaljer i texten är säkert utfyllda av författaren, men hon ger via citat av mammans minnesbilder läsaren en tydlig uppfattning av hur mycket mamman mindes. Inte en enda gång tycker man att författaren har "brett på" med osannolika påhittade detaljer. Ju äldre mamman blir i berättelsen, desto mera autentiska blir minnesbilderna. Jag kan bara gratulera Riitta till att ha kunnat föra denna fina dialog med sin mamma.


Trots att jag läst hundratals krigsbarnberättelser, rörs och berörs jag av mamma Oilis upplevelser. Vi följer henne och hennes syskon i Sverige och Finland, minns och blir själva tröstade av just detta igenkännande: Resorna fram och tillbaka, separationen från syskonen, mobbningen i skolan. Skammen, som ofta berodde på de vuxnas obetänksamhet. Inte ens hundarna i Sverige vill ha det som finns kvar av surbrödssmörgåsarna som Oilis mamma skickat med som vägkost! Och de hjärtskärande språkbytena än en gång! Oilis lillasyster drabbades av stumhet för ett helt år och började prata först efter en chock. När jag läser om detta undrar jag för hundrade gången hur det är möjligt att det inte finns någon specifik forskning om betydelsen av krigsbarnens språkbyte. Och visst fanns det i Kotkatrakten ett stort antal svenskspråkiga personer som kunde ha ålagts att hjälpa dessa barn, som själva jobbade så hårt för att anpassa sig.


En av bokens förtjänster är att man får veta hur det gick sedan. Ska man över huvudtaget anmärka på något är det på den något svårbegripliga utredningen av benämningarna på mamma, pappa, farföräldrar, morföräldrar och fosterföräldrar. Boken hade blivit ännu lättare att läsa om Riitta Lundeqvist hade kallat alla sina personer vid förnamn en gång för alla.


Jag läste, skrattade och grät. Och blev än en gång rasande på hur utlämnade barnen var, trots välvilja på alla håll.


Text: Brita Stenius-Aarniala"



Ordspråk idag: Delad glädje dubbel glädje.


Av Riitta - 13 juni 2010 21:03

Tulipa mieleeni, että odottaessani kirja-arvostelua olen uhohtanut laittaa tänne lehtijutun kirjastani. Se julkaistiin viikkolehdessä Ruotsin Suomalainen 25.2.2010 Tässä se nyt sitten on.


Jag kom på att i väntan på bokrecension har jag glömt att lägga ut en artikel om min bok. Den publiserades i veckotidskrift Ruotsin Suomalainen 25.2 2010. Här är den nu, på finska.



"Uusi kirja sotalapsista


Mikä onkaan surullisempaa kuin lapsi, joka erotetaan vanhemmistaan, tai kuin äiti tai isä, joka joutuu luopumaan lapsestaan. Fittjan monikulttuurisuus-keskuksessa järjestettyyn kirjanjulkaisutilaisuuteen oli saapunut viitisenkymmentä henkeä kuulemaan katkelmia Riitta Lundeqvistin kirjoittamasta kirjasta l mammas fotspår.


Kirjassa paneudutaan kipeään aiheeseen, se kertoo Riitan omasta äidistä Oilista, joka oli vain 4-vuotias, kun hänet lähetettiin Ruotsiin turvaan sodan jaloista. Jopa 70 000 lasta lähetettiin sotalapsiksi Ruotsiin. Lapset saivat ruokaa ja kouluikäiset pääsivät kouluun, mutta aika usein kävi myös niin, etta he uhohtivat suomen kielen ja jopa omat vanhempansa. Kirja kertoo vaikeuksista, menetyksistä, eroista ja ikävästä, mutta myös jälleennäkemisen ilosta ja elinikäisestä ystävyydestä.


Kun Riitta lukee katkelman siitä, miten lapset saapuivat Ruotsiin, al-kaa yksi jos toinenkin kuulija räpytellä kyyneleitä silmistään. Kun Oilin äiti lähetti lapset matkaan, kehotti hän Ossia, joka oli sisaruksista vanhin, pitämään huolen pienemmistä. Matka menikin hyvin, mutta kun oli saavuttu perille, aikuiset vain nappasivat lapset mukaansa, he puhuivat käsittämätöntä kieltä, eikä kukaan selittänyt mihin kukin joutuisi. Ossi juoksi paniikissa pikkusiskojensa perässä, perheen nuo-rin lapsi oli silloin vain 2-vuotias.


- Kirjan kirjoittaminen oli viiden vuoden prosessi, Riitta Lundeqvist kertoo, viisi vuotta sitten kävin Ruotsinsuomalaisen Kansankor-keakoulun järjestämän etäkirjoituskurssin, jonka pystyi käymään internetin ja sähköpostin avulla, ja sen jälkeen osallistuin vielä Skrivarakademin kirjailijakurssille.


Kirjoitelmaharjoituksissa Riitta käytti muutamia Oili-äidin muistoja, ja pikkuhiljaa kypsyi ajatus kirjoittaa muistiin kaikki äidin kertomukset. Kesken kirjoitusurakan Riitta kuitenkin huomasi, etta hänellä on aivan liian vähän tietoa, äiti oli aina kertonut muistoistaan vain hyvin lyhyesti ja aina miltei sanasta sanaan samalla tavalla. Niinpä pelkästään äidin tarinat eivät riittäneet kuin lyhyisiin kirjoituksen pätkiin.


Lopulta Riitta sai tehdä kirjaansa varten lukuisia haastatteluja joihin hurahti aikaa kolmisen vuotta. Äitinsä lisäksi hän haastatteli äidin siskoja ja Ruotsissa asuvia perheitä. Ikävä kyllä äidin veli Ossi oli kuollut jo monta vuotta sitten. Ossi oli sotalapseksi joutuessaan ollut 9-vuotias, ja hän olisi varmasti muistanut tapahtuneesta kaikkein eniten. Harmi kyllä, kukaan ei ollut koskaan kuullut Ossin puhuneen ajastaan Ruotsissa. Lisäksi Oili-äidin ruotsinsisko kuoli juuri, kun haastattelut aloitettiin.


Oilin tarina on loppujen lopuksi aika onnellinen. Hän pääsi perheeseen, jossa häntä pidettiin kuin omaa lasta, ja perhe piti huolen siitä, että omaan Suomessa asuvaan äitiin pidettiin paljon yhteyttä. Oilin sisarukset oli ripoteltu eri perheisiin, mutta lapsista huolehdittiin myös siten, etta he saivat tavata toisiaan silloin tälloin.Oili on tähän päivään asti pitänyt yhteyttä ruotsinperheen kanssa. Ja Riitta-tyttären kohtalo kietoutuu tiukasti äidin jalanjälkiin. Kun Riitta oli lapsi, asui perhe Ruotsissa pari vuotta. Teini-ikäisenä, kun Riitta oli .aloittanut ruotsin opiskelun koulussa, kävi hän usein Ruotsissa, ja lopulta Riitta ajautui Ruotsiin töihin.


Riitta on jonkin aikaa työskennellyt pakolaiskeskuksessa, eikä hän voi olla vertaamatta sotalapsien kokemuksia nykyisiin pakolaisiin.

- Vaikka yhteiskunnalliset olosuhteet övat nyt erilaiset, ja lapsista käytetään eri termejä, sotalapsi tai yksintuleva pakolaislapsi, ovat lasten tunteet silti samat; he tulevat vieraaseen maahan, ja heistä on pidettävä huolta.


Kirja l mammas fotspår on julkaistu osana Monikulttuurisuuskeskuk-sen ja Pohjoismaisen Museon projektia Maahanmuuttoa muistaen (Att minnas migration). Projektin tarkoituksena on kerätä talteen maahanmuuttajien kertomuksia. Toivotaan, etta tarinoita tulisi paljon, sillä on tärkeää, etta myös tulevat sukupolvet voivat tutustua maahanmuuttajien arkikokemuksiin. Jos sormet syyhyävät jo kynän kimpussa kannattaa vierailla projektin internetsivuilla (www.attminnas.nu). Kirjpitusohjeet on saatavilla myös suomeksi. Seuraava kirjoituskurssi Fittjassa alkaa 25. helmikuuta.

LAURA PALOVUORI



Riitta Lundeqvistin kirjaa I mammas fotspår voi ostaa Fittjan Monikulttuurisuuskeskuksesta, tilata keskuksen internetsivujen kautta (www.mkc.botkyrka.se) ja nettikirjakauppojen (www.adlib-ris.se) ja (www.bokus.se) kautta."


Mina ord idag: Nykyisyys unohtuu helposti odotettaessa tulevaisuutta. / Nutiden glöms lätt bort i väntan på framtiden.



Av Riitta - 11 juni 2010 22:21

Mina ord idag: Livet glömmer aldrig.


Tänk vad många olika sorters minnen människan kan ha i sig: smak-, lukt-, ljud-, berörings- och känslominne. Speciellt smak- och luktminnen tycker jag är starka.


Jag kommer ihåg en gång för några år sedan när jag mötte en kvinna på ett övergångställe. En svag doft av liljekonvalj svepte över mig. Antagligen hade hon sådan parfym. Och jag fick en plötslig förnimmelse av en krämig parfym med just liljekonvaljdoft som jag hade haft i övre tonåren. Liljekonvaljer som ju doftar gott, väcker inte alls samma minne.


En gång blev jag bjuden på ett äpple som smakade precis som äpplen i morfars "hörnträd". Morfar, som vi bodde hos i flera år, hade många äppelträd i sin trägård. Vita, tidiga och mjöliga. Knallröda med helvitt fruktkött. Höst- och vinteräpplen som var goda först sent på hösten eller att plockas fram på vintern ur lådorna där de förvarades invirade i silkespapper. Vi fick bara ta av falläpplena, vilket vi lydde, för det mesta. Men inte när det gällde "hörnträdets" små, saftiga, söta och friskt syrliga äpplen. De var de godaste äpplena jag visste. Jag kunde inte låta bli att i smyg skaka på det lilla trädet för att frukterna skulle ramla ner och jag kunde lungt ta dem. Tyvärr vet jag inte vad den sorten hette. Det visste inte heller kvinnan som bjöd mig på detta ljuvliga äpple som väcke mina smakminnen.


 


På vår lilla tomt har vi flera syrener. Den vita doftar inte mycket, men de lila gör det desto mera. Trots att egentligen inte tål dem så kan jag inte låta bli att stoppa näsan in i blomklasarna så snart de har börjat blomma. Varma dagar med svag bris sprider sig doften mjukt och sött. När jag vattnar i trädgården på kvällen är doften ännu ljuvligare. Som hos farmor som vi besökte ofta när jag var barn. Närmast byvägen på den stora tomten fanns en enormt stor syrenbuskage som blivit tom inuti vartefter den spred sig utåt. Perfekt lek- och gömställe för en liten flicka.


Många gånger när jag gått in i vårt lusthus har jag haft en välbekant känsla som jag inte fått fatt på. Så en dag förra veckan kom jag på det. Det var så här det kändes på somrarna i ytterfarstun hos morfar. Ytterfarstun, "ulkoeteinen" på finska, var en inbyggd veranda som var skön på sommaren men ganska kall på vintern. Inte lika isolerad som övriga huset men lika välbyggt. Man kom in i ena ändan och gick straxt in till den inre hallen. Den bortre ändan var möblerad med ett par vitmålade stolar med tygklädd sits och litet vitt bord. Det var gardinprydda fönster runt hela den rektangulära farstun och randiga trasmattor på golvet. Det var ljust, varmt och ombonat, samtidigt enkelt och lätt.


Egentligen är det inte mycket i lusthuset som påminner om morfars veranda, förutom att det finns vitt och många fönster, och att det är ett sommarlätt hus av trä. Fortfarande med svag doft av bastu. Det är inte frågan om fysiska likheter utan det är bara en känsla som väcks inom mig. Som gör att jag tycker ännu bättre om vår Lustan.


 

Så här ser det ut i Lustan just nu, tillfälligt inrett med trädgårdsmöbler. Innerväggarna ska målas en gång till och vi söker korg- eller rottingfåtöljer

som jag tror skulle passa bra. Liksom ett lite mindre bord som jag vill göra mosaikdekoration på. Blir vi många tar vi ut stolarna och lägger ut bänkskivor

utmed väggarna och på dem dynorna som syns på en kvarvarande bänkdel.


Av Riitta - 10 juni 2010 22:02

Där jag är uppvuxen i Finland fanns det inga fästingar. När jag första gången kom i kontakt med en sådan, visste jag inte ens vad det var.


Det var sommaren då jag var 13 år och jag var i Sverige. Mamman i familjen där jag tillbringade sommaren såg att jag hade något mörk vid ögat, precis innanför nedre ögonfransarna. Hon tog bort det och konstaterade att det var en fästing. En mycket liten sådan men dock en fästing. Jag fattade ingenting förrän långt senare. Visste inte vad det ordet betydde och hade som sagt aldrig förut sett en sådan.


Under följande somrarna kom jag att få på mig fästingar flera gånger, dock utan att de satt fast ordentligt. Så det var inte så farligt. Ända tills jag fick på mig en riktigt hemsk en.


Det var sommaren när jag var 17 år och sommarjobbade i Sverige tillsammans med min väninna hemifrån. En kompis hade fått oss till att springa en runda i skogen på morgnarna. Så en morgon när vi sprungit klart och klädde av oss för att hoppa i sjön såg jag något mörkt på min arm. Det var en jättestor fästing som grävt ner huvudet i min överaram, under både jacka och tröja. Jag såg bara en enorm bak och en massa sprattlande ben runt baken. Vid det laget visste jag mycket väl vad en fästing var. Den där var den västa jag någonsin sett.


Jag hade hört att man skulle kunna dränka fästingen i fett så att den släpper greppet utan att lämna någon del av huvudet i min arm. Så jag försökte skynda på min väninnan med badet och påklädningen. Jag ville komma till köket snarast möjligt. Men väninnan var inte särskilt lättpåverkad vad gällde att skynda sig. Under tiden passade hon på att berätta vad hon visste om fästingar.


Hon hade läst om en man i Italien som hade fått en fästing på sig och den hade lagt ägg under hans hud. Snart hade han en massa små fästingar som kröp under huden. Hur historien slutade vet jag inte för vid det laget var jag så panikslagen att jag bara ville skrika och springa iväg. Jag trodde det handlade om minuter innan det skulle krylla av små fästingar under mitt skinn också. Och som sen skulle sprida sig överallt i kroppen.


Väl i köket täckte jag fästingen med smör och höll armen i vågrätt läge för att hålla smöret kvar. Och fyllde på vartefter det började smälta. Efter en halvtimme var jag tvungen att slita ut odjuret för att hinna till jobbet. Men odjuret ville inte släppa taget utan bet sig fast. Men jag vann till slut. Och sen in i duschen. Jag var tvungen att duscha länge, försöka rena mig efter äcklet.


Tyvärr hade vi förutom städning även bäddning den dagen så att arbetsklänningens ärmslut tyckte mot det ömma stället där fästingen hade suttit. Hela förmiddagen blev jag ständigt påmind av odjuret. Hela förmiddagen mådde jag illa. För att distrahera mina tankar sjöng jag högt så snart det inte fanns andra människor i närheten. Till saken hör att jag inte kan sjunga och att jag aldrig kommer ihåg några tester ordentligt, men det gjorde ingenting just då. När sångtexterna tröt hittade jag på egna texter. Allt för att inte tänka på det äckligaste jag sett, som krypit innanför mitt skinn och lämnat ett rött ömmande märke på min arm.


Mina ord idag: Rädsla och fantasi är ofta mycket farligare än verkligheten.


Men efter den dagen är jag rädd för fästingar, om än inte panikslagen. Men jag kontrollerar mig noga om jag varit på ställen och områden där det finns fästingar.


Av Riitta - 9 juni 2010 21:41

Min bok I mammas fotspår har recensierats för första gången. På två ställen samtidigt, och båda kom ut igår.


Den ena här i Sverige, i Riksförbundet för finska krigsbarns medlemsnytt. Jag hade väntat ivrigt för att få höra vad man tycker om min bok, på riktigt. Inte bara så att en vän eller kollega säger att den var bra. Något mera, ville jag höra. Tyvärr var den här recensionen snarare ett referat, vilket var synd. Den berättade vad boken handlar om och innehöll bara en enda egen åsikt.


Det andra recensionen kom ut i Sotalapsi, som är det finska Krigsbarnsförbundets tidning i Finland. Det mesta i den tidningen är skrivet på finska, men den här recensionen är på svenska. Antagligen för att boken är skriven på svenska. Och för att de har både svensk- och finsktalande medlemmar.


Min mamma hade fått tidningen, så hon ringde och läste upp artikeln i Sotalapsi. Det verkar vara välskriven med gott om tyckanden. Mestadels positiva men även med lite kritik. Alltså en riktig recension.


Det är lustigt med bedömningar, tyckanden och sånt. Jag jobbade länge med boken och ville få den utgiven. När jag hittade en utgivare var jag livrädd för deras korrigeringar. När det väl var gjort kändes det bra och jag väntade med stor spänning och iver på att boken ska komma ut, finnas på riktigt. När den väl kommit ut vill jag veta vad folk tycker. Självklart vill jag helst att de ska tycka om den, men jag vill gärna vilja veta mer än så. Sen ville jag, och vill fortfarande, att tidningar skulle recensera den. Samtidigt är jag rädd för vad de tycker. När jag nu fick en så kallad recension som mer påminner om en referat är jag besviken.


Visst är jag bra konstig. Eller kanske människan.


Ordspråk idag 1: Man vet vad man har men inte vad man får.

Ordspråk idag 2: Man kan inte vara alla till lags.


Mer om recensionerna när jag fått hit artikeln från Finland. Kanske lägger jag ut dem här.


Av Riitta - 8 juni 2010 21:35

Jag lovade er ett urval bilder från söndagens fotoutflykt. Här kommer ett antal, ur alla möjliga vinklar och positioner.


 

Vi var en grupp på nio som vandrade till en udde med ekar och örter. Här behövde jag bara huka mig för att få hundkexen på lagom ögonhöjd...


 

... liksom här med smörblommorna. Fast nu med lite djupare nigning.


 

Här var det dags att stå på knän...


 

... liksom här. Nu med huvudet neråt och baken upp. Och sen på mage för närbilder.


 

Här låg jag nästan på marken för att få vinkeln uppåt...


 

... liksom här.


 

Sen var det dags för riktigt magläge...


 

... ungefär som han.


 

Bara en deltagare vågade sig på en djupdykning.


Här skulle det egentligen behövt ligga på mage men med allt fågelträck runtomkring var det inte så lockande. Istället hukade jag med kameran riktad mot fjädern och tryckte av, kollade, ändrade vinkeln en aning, tryckte av och kollade, ändrade vinkeln liten aning och provade igen. Tills jag efter tionde gången lyckedes pricka in den i mitt tycke perfekta bilden. Slutsats: min nästa kamera ska ha både direktvisning och vridbar skärm.


 

Här behövde jag bara huka mig lite...


  ... och här stod jag bekvämt lutande mot den liggande stammen.


 

Här hade jag gjort det riktigt bekvämt för mig själv. Satt med kaffetermos och smörgåsar på en varm klippa och betraktade vyerna, tog upp kameran och knäppde det jag hade rakt framför mig.


Ordspråk idag: Omväxling förnöjer.


Av Riitta - 7 juni 2010 18:59

- Är det någon som inte har vaccinerat sig mot fästingar? frågade en av deltagarna på fotoutflykten igår.

- Vi, sa jag om mig och maken. Eller åtminstone var vi osäkra om den tidigare vaccineringen fortfarande gäller.

- Grattis! sa han som frågade.


Så gick vi runt i ett naturskönt område med orkidéer och en massa andra blommor på låg nivå. Vi stod nerböjda, vi låg på knän med baken i vädret och vi låg på mage på marken titt som tätt för att få bilder på rätt nivå. Och satt på varma klippor och njöt av matsäcken, solen, havsvyn och sällskapet.


Jag gjorde allt jag ville, men var hela tiden väl medveten att vi kanske drar på oss en massa fästingar. Väl hemma gjorde maken och jag en minutiös kontroll av varandra. Inga fästingar. Oh, så skönt. Fästingar är bland det äckligaste jag vet.


Sen var det dags att titta på dagens bildskörd. Jag nöjde mig med en första liten genomgång och tänkte sätta mig i hammocken med en tidning. Det var varmt och jag gick barfota. Så trampade jag på något vasst på matrumsgolvet. Vansinnigt vasst, och det gjorde vansinningt ont. Och började blöda på en gång.


Jag hade trampat på en liten porslinsflisa som flygit långt från stället där en liten skål gott sönder kvällen innan. Av någon underlig anledning måste den ha stått på högkant. Annars hade den inte kunnat göra ett djupt sår i hälen.


Hemmet är det farligaste platsen, har jag för mig att undersöknignarna visar.


Maken plåstrade om mig och jag intog viloläge i hammocken. Jag fick linka resten av kvällen, men det var inte värre än att vi kunde grilla och njuta av maten i kvällssolen.


Ordspråk idag: Olyckan kommer objuden.


PS. Bara för att klockan åter blivit mycket innan det här inlägget blev klart och jag förväntas orka upp vid sex i morgon, får ni se del av min bildskörd från utflykten först imorgon. Men den som väntar på något gott... God natt allihopa.



Presentation


Ordspråk i tiden:
Ett gott skratt förlänger livet.

Har du sett vad klockan är?

Fråga mig

2 besvarade frågor

Mina inlägg i kalendern

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Gästbok

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards